Hanna Nilsson

I mångt och mycket tror jag den här måndagen har varit lite halvt gemytligt måndags seg för flertalet av er. För mig har den varit klassiskt måndags tragisk. Hemtentan har skavt mig i själen precis som min gigantiska vagel har skavt mig i ögat och jag ser inget slut på eländet. Har jag då i all denna ångest presterat något? Nix nej. Jag skrev tre rader på fråga fyra men ansträngningen var så monumental att jag var tvungen att lägga mig ner på golvet i en timme för att på något vis hitta tillbaka till mig själv.

Nu tänker jag pressa mig  själv till 4 timmar av hårt skrivande. Lyckas jag med två timmar så är det mer än vad jag har lyckats med den senaste veckan och något jag ändå måste vara nöjd med.

I bakhuvudet snurrar dock tanken (för att citera Looptroop): Why am I here?

(Nu kom Sara hem med två flarror fint vin till mig som tydligen är en present från halva rumskompisen för att jag gav henne en säck med kläder sist jag rensade ur garderoben. En gnutta pepp infann sig. Trots vagel i ögat. Trots en hemtenta som tar tagit min vilja att leva ifrån mig)