Hanna Nilsson

Sara har ju tagit det där med att hemmakvällarna är de nya utekvällarna lite väl långt. Hon ligger nu och försöker sussa sött. Klockan 22.56 kastade hon in handduken med ett glatt: Nu går jag och sover!!! Frukost klockan 9.30. Jag svarade med ett buttert: Ja, DU lär ju sannerligen vara vaken då. Hon replikerar givetvis fortfarande lika glatt: If I am awake, that means you are awake.

Och jag vet att jag kommer bli väckt av att hon bankar på min dörr och skriker vakna. För att sedan komma in och säga: Men sover du fortfarande? Jag trodde du var vaken?! Sen kommer hon lägga sig i sängen med mig en stund. Gärna i en sked. För att sedan smiska till mig lite lätt på rumpan eller slå mig på armen eller sprätta mig med fingrarna i ansiktet och säga att det är dags att stiga upp. För frukosten är klar.

Och jag gnäller inte. För det hela är fint. När jag stiger upp kommer det finnas kaffe och ett nykokt ägg och hon kommer fråga mig: Hur många toast vill du ha?

Och det, mina vänner, är riktig kärlek. Och då gör det ingenting att hon går och lägger sig klockan 22.56 en lördagkväll. Det gör ingenting alls. Allt är förlåtet när det trivsamma bankandet på min sovrumsdörr väcker upp mig ur min ytliga sömn.