Hanna Nilsson

Jag befann mig idag längst ut på Ersboda. Dvs. i princip så långt bort från civilisation det går att komma i Umeå. Jag fick för mig att det var en bra idé att gå därifrån hem till Ålidhem. Jag visualiserade mig vägen i huvudet och det verkade inte långt alls. Det jag hade visualiserat var dock inte verkligheten. Det var fasiken förbannat långt. Vilket jag borde veta då jag faktiskt har bott på Ersboda i ett år och inte helt förträngt dom långa bussresorna jag var tvungen att  ta för att komma någonstans. Jag hade dock Ipod som sällskap. Vi hade det ganska trevligt. Utom på den otroligt mörka grusvägen jag hamnade på där jag kände döden alternativt våldtäktsman flåsa mig i nacken.

Det är daddys dag idag. Jag har ringt honom och pratat extra länge. Han brukar annars ringa mig på söndagar alternativt lördagar och fråga hur jag mår. Pappa är världens finaste.