Hanna Nilsson

Varje fredag och lördag kväll/natt sitter jag och väntar på att en person ska ringa. Detta har jag gjort i snart 2 år. Varje helg. Väntat. På att han ska ringa. Mycket patetiskt. Oftast så har han dock gjort det. Ofta har det varit trevligt. Lika ofta har det varit jävligt. Vi skriker. Vi kallar varandra saker. Vi gör varandra illa. Vi ber varandra dra åt helvete. Men när helgen kommer vill jag ändå att han ska ringa. Jag vill ha bekräftelse. När klockan sedan har passerat 02.00 så vet jag att loppet är ganska kört. Då funderar jag en stund på om han är med någon annan. Och det är jobbigt. Och ibland ringer även jag honom. Oftast startar jag ett bråk om jag inte får som jag vill. Anklagar honom för saker. Lättar mitt hjärta. Spelar lite martyr.

I sann Hanna-anda så beter jag  mig som en gris mot honom. Ibland ligger jag med hans bästa vän för att det ska svida till lite extra. För att jag vill ha en reaktion. För att han ska bry sig. Ändra sig. Fatta att jag är skitbra (?). Fast allt detta bråkande och all elakhet driver bara bort honom mer. Men jag kan liksom inte sluta. Det går liksom inte bara att ge upp. Ibland tror jag att det är min vinnarskalle som får mig att fortsätta försöka och utsätta mig för denna förnedring. Att jag liksom måste vinna tillslut.

Men allt får mig bara att känna mig som skit. För att jag blir elak. För att någon är elak emot mig. Skit. Så känner jag mig. Hemsk. Så känner jag mig. Lite smutsig också kanske.