Hanna Nilsson

Jag avskyr mitt nya cyklande liv. Jag hatar det! Finner ingen njutning. Kommer svettig till jobbet och får liksom sitta där och vara svettigt hela dagen. Sen svettas jag ännu mer när jag cyklar hem för då är det ännu mer uppför. Jag har dock insett att vad som gör mig mest svettig är att skjuta cykeln upp för Gammlia-backen. Honestley, kan ju inte finnas en endast liten människa som har lyckats cykla upp för den backen? Back-jäveln är ju så nära vertikal som en back-jävel kan bli. Klara liksom två meter upp för den, sen är det bara att hoppa av och skjuta cykeln. Det är även vid denna tidpunkt på hemresan jag alltid inser att munnen är så torr att det gör ont att svälja. Försöker liksom samla lite saliv i munnen, men inget händer. Bara torrt. Och där går jag och är svettig och torr i munnen samtidigt inser jag vilken jävla tid det tar att gå upp för backen. Och så blir jag sur. Man cyklar väl för att det ska gå fortare än att gå? Jag drar ihop ögonbryna. Jag muttrar för mig själv. Ibland äger jag: Fan! Ibland skrattar jag åt tragiken. Typ hånskrattar åt mig själv. Sen muttrar jag lite till.

På en toalett på universitetet står det skrivet: Varför är det alltid motvind i Umeå? Och så är det verkligen. Det är alltid motvind i denna stad och det blåser alltid en massa. Min nya "kollega" Klara anser t.o.m. att det inte finns nåt som heter medvind utan att det bara finns motvind och att vind därför rätt och slätt endast behöver beteckningen vind. För alla kommer ju ändå förstå att det är motvind man pratar om. Nåväl, motvinden är en bidragande orsak till min svettighet också. Igår var det så mycket motvind att det tog mig 5 min extra att cykla till jobbet. Vilket ledde till att jag kom försent.

Förut önskade jag mig en mille på kontot. Nu önskar jag att vakna upp en morgon och titta ut genom fönstret för att upptäcka att det är totalt vindstilla. Det är lycka.