Hanna Nilsson

Ibland kan jag känna en sjuk frustration över människor som använder ordet deprimerad eller frasen "jag är trasig" allt för lättvinderligt. Mycket få människor vet vad sann depression är. Mycket få människor har känt sig så nedslagna att de inte lyckas ta sig upp ur sängen. Att göra slut med sin pojkvän/flickvän betyder inte att man är deprimerad. Ledsen och nedslagen visst, men inte deprimerad. Folk känner sig lite ledsna och menar att dom är deprimerade. Så är det inte enligt mig.

Deprimerad är du när du inte kan ta dig upp ur sängen, när du inte sover men ändå inte är vaken, när du gråter och inte kan sluta, när du inte längre kan ta hand om dig själv, när minsta uppgift känns som att bestiga Mount Everest, liksom när du tror att livet själv kommer ta död på dig. Det är att vara deprimerad. När du tror att det inte finns en lösning, när det känns som om allt världens elände ligger på dina axlar, när oron och ångesten tar över ditt dagliga liv, när du har så ont i kroppen att du inte kan andas, när du äntligen lyckas somna så vaknar du mitt i natten och tror att du håller på att kvävas. Det är att vara deprimerad.

Människor måste liksom sluta tro att det är så jävla synd om dom. Visst kan jag vara där många gånger, men jag gör alltid mitt bästa för att rycka mig själv i kragen. Och jag har ändå befunnit mig på en mycket svart plats under delar av mitt liv. Men jag kämpar vidare. Och jag försöker att inte klaga allt för mycket. Svaghet är en egenskap jag inte diggar hos andra människor. Kanske främst därför att detta är en egenskap som jag själv besitter. Jag tycker inte om när människor gräver ner sig själva. Kanske därför att jag själv har gjort det. Man måste liksom kämpa vidare. Man måste liksom ta sig i kragen. Livet suger ibland åsnekuk, men dom bra delarna i livet är ju ändå fantastiska.