Hanna Nilsson

När jag sover för lite tar jag till lipen. När jag äter för dåligt tar jag till lipen. Jag är verkligen som ett barn. Min mamma kan dessutom märka när detta humör är på väg att dyka upp och fixar snabbt till en macka eller ber mig att sova en stund. Hon ser detta innan jag själv märker av det hela. Nu är inte min mamma här. Vilket betyder att jag lipar. Oj, vad jag lipar. Kan inte sluta. Har jag väl börjat finns det liksom ingen hejd.

Lipar för att midsommar blev ett projekt vilket innefattar att jag måste åka till Nordmaling (gillar inte skog, bara stad). Lipar för att jag träffade kärleken i mitt liv idag och det blev konstigt. Lipar för att jag saknar min familj. Lipar för att Sara ska åka bort. Lipar över alla jag saknar. Lipar över att inte alla jag tycker om bor nära. Lipar för bristen på hångel. Lipar för att jag har varit elak. Lipar för utväxten i håret. Kan fortsätta i alla oändlighet.

Dock blir jag lite glad när jag tänker på att mina arbetskollegor trodde att jag var mycket yngre än mina 24 år. Rascha som är 22 år gammal trodde jag var yngre än henne. Om dessa spekulationer om min ålder beror på mitt beteende eller utseende låter vi vara osagt. Jag blir även glad när jag fick höra att min dialekt inte alls var norrländsk överhuvudtaget. Very nice. Norrländska är ganska fult faktiskt. Men jag verkar ju ha "tränat" bort den ganska bra.