Hanna Nilsson

Här sitter jag dagarna i ända och skanderar ut till massorna en exakt beskrivning av min fysiska ohälsa i tron om att någon ska ringa mig eller iaf skicka ett litet sms där dom skriver att jag ska krya på mig. Men icke! Inte en jävel bryr sig. Dagens telefonskörd består hittills av ett samtal från mamma samt senare ett sms från mammsen där hon påminde mig om att ta den stora resväskan till Boden om hon skulle få för sig att skicka med en massa saker. Men annars är telefonen DÖD! Och om det nu är så att alla mina vänner är fattiga och inte har råd att skicka ett sms (fast skickar inte alla gratis sms nuförtiden?) eller ringa ett kort samtal så kan dom väl iaf skicka ett mail eller ett message på Facebook? Är jag liksom helt ensam i min sjukdom? Jag känner mig lite bortglömd här där jag sitter i mina extremt trasiga mjukisbyxor och relativt illaluktande t-shirt.

Visst fan känner jag mig lite övergiven så här en lördags kväll och det enda jag vill är ju bara att någon ska uppmärksamma min existens även fast jag inte är ute i nattlivet och ställer till ett jävla hallå och spyr i en buske.

Jag borde verkligen duscha.