Hanna Nilsson

Min mamma är en prydlig människa. En gen jag inte riktigt har arvt när det kommer till hushållerliga sysslor. Hushålls sysslor är sysslor jag gärna skjuter på in i det längsta. Min mamma är tvärtom. Hon tycker på riktigt att det t.ex. är jätte kul att tvätta. En ny tvättmaskin för henne är som vad ett par Jimmy Choo skulle vara för mig. Effektiv är hon liksom också. Jag dricker ett glas vatten och vips är det borta. Jag stiger upp ur sängen och vips är den bäddad. Jag äter middag och vips är tallriken borta (ibland innan jag ens har hunnit äta klart). Det är alltid fint och undanplockat i mitt föräldrahem. Men inte på ett sådant vis att man inte vågar röra sig inne. Mamma plockar liksom bara i farten.

Jag beundrar henne för det. Och jag uppskattar det. Jag är så sjukligt bortskämd som hade en mamma som städade, tvättade, lagade mat, diskade och plockade medan jag passade på att vara en otacksam och jävlig tonåring. Jag tänker på det ibland, hur mycket jag skäms över mitt ungdomerliga beteende och hur otacksam jag var. Dock blir jag precis lika lat och uppassad så fort jag sätter foten innanför dörren i mitt föräldrahem. Vilket liksom får mig att inse att jag fortfarande är bortskämd. En 24-årig snorunge. Nuförtiden har jag dock vettet att uppskatta det hela. Det är ju iaf ett steg i rätt riktning.