Hanna Nilsson

Allt jag kommer skriva idag kommer vara patetiskt och tragiskt. Men är det inte så kärlek är mest? Förödande, förödmjkande, patetisk och generande? Givetvis underbar på många vis men handlar i slutändan om att offra sig själv för någon annan. Ställa upp för någon annan. Ge sig själv till någon annan. Jag är dålig på kärlek och kan ha fått det hela om bakfoten, men det är vad jag tror och känner.

Upptäckte precis även ett meddelande skrivet med kylskåpspoesi på mitt kylskåp. Har länge stått och betraktat orden. Tittat. Funderat. Kännt hugg i hjärtat. Värst att läsa var nog: Du är mitt aldrig. Jag fokuserar på att andas. Och tänker att tiden läker alla sår. Olycklig kärlek går alltid över. Och det är skönt att veta. Men idag, just idag, gör det ont.

Funderar på om det finns något kvar att säga. Det borde finnas massor, men jag vet inte om jag kan få det ur mig. Jag har redan sagt: Jag älskar dig! Mer kan jag inte ge av mig själv. Jag har gett bort hela mig, men det var inte önskvärt. Det har gått två år. Jag borde ge upp. Men det är så svårt när jag bara vill ha honom nära. Det är så svårt att gå därifrån då. Det är så svårt att tänka tanken: Aldrig mer!

Jag fokuserar på att andas. Tanken på att imorgon kommer det kännas lite bättre och att dagen efter det kommer det kännas ännu lite bättre är min tröst.

Tiden läker alla sår. Och det stämmer när det kommer till förödande och patetisk och trasig kärlek.