Hanna Nilsson

Söndagar har ju alltid varit min favvo dag. Men de senaste veckorna har söndagarna fyllts med söndagsångest och en enorm ångest över att behöva stiga upp tidigt på måndag morgon. Folk har hela tiden sagt att jag kommer vänja mig vid att stiga upp tidigt, men jag gör inte det. Istället sover jag mindre än någonsin och blir tröttare och tröttare ju längre veckan fortskrider. På fredagen behöver jag tandpetare för att hålla ögonen öppna.

Denna söndag har dock varit relativt ångestfri. Jag och Sara har pysslat lite. Bakat bullar, lagat god mat, fållat gardiner, plockat lite m.m. Tillslut somnade jag dock i soffan p.g.a. en överkonsumtion av mat. Och när jag vaknade upp hade ångesten infunnit sig eftersom jag snabbt insåg att jag aldrig kommer somna ikväll. Jag kommer sova drygt 2-3 timmar. Det är asjobbigt.

Jag har alltid intalat mig själv att mina sömnproblem inte stör mig. Och det gör dom faktiskt inte heller så länge jag går i skolan och praktiskt taget kan styra över min egna tid och sova när det går och vara vaken när det går. Den valmöjligheten har jag inte längre och mina sömnproblem har blivit ett problem med oanade proportioner. Jag hatar att jag inte kan gå och lägga mig i tid. Jag hatar att jag aldrig kan sova mer än fyra timmar i sträck. Jag hatar att jag vaknar hela tiden. Jag hatar att det känns som att jag är vaken fast jag sover.

Men som sagt, det har varit en ovanligt bra söndag.