Hanna Nilsson

Imorse spöregnade det. Det öste ner vatten från himlen. Men jag bet ihop. Japp, jag slängde på mig regnjcka och regnbyxor och tänkte positiva tankar. Peppade. Satte inte på mig smink eftersom jag visste att det bara skulle rinna i regnet. Drog upp huvan på jackan över skallen och drog åt den hårt. Packade ner telefonen och ipoden i en plastpåse som skydd mot vätan. Jag var så jävla redo att cykla i äckelvädret. Och cykla gjorde jag. Och blöt blev jag. Fattar inte varför regnkläder aldrig funkar? Man blir blöt ändå. Måste man köpa ett ställ för typ 4000-5000 spänn för att det ska funka? För i så fall gör jag fasiken det. Jag blev på ett hemskt humör av att sitta på jobbet alldeles fuktig. Jag borde ha haft med torrt ombyte till hela kroppen men jag hade bara med mig torra strumpor.

Dock känner jag hur jag håller på att förändras. För en månad sedan hade jag aldrig cyklat i regnet, utan smink, med matlåda och med mobilen och ipoden nedpackad i en plastpåse så att de inte skulle bli blöta. Jag hade antagligen bara lagt mig i fosterställning på golvet och gråtit istället för att klä på mig och cykla till jobbet. Jag kokar liksom gröt på morgonen. Jag har alltid matlåda och två frukter med mig till jobbet. Jag stiger upp så jävla tidigt. Jag cyklade för fasiken upp för Gammli-backen idag igen för att det regnade så jävligt och jag ville hem snabbt. Vad har hänt med mig? Jag är ju liksom en spillra av mitt forna jag. Jag har liksom gått och blivit praktiskt. Liksom åker till jobbet utan smink! Jag är i chock. Jag känner att jag förfaller rent utseendemässigt och mer och mer blir en sån där präktig liten sak. Jag skulle liksom inte bli förvånad om jag finner mig själv stå och titta på termosar och tvåmanna tält på friluftsbutiken i helgen.