Hanna Nilsson

Jag är inte alltid den mest positiva människan i världen. Jag skyller det på avsevärd störning i hjärnan vilket gör att jag i perioder "inte mår så jävla prima". Jag försöker att inte gnälla allt för mycket till personer i min närhet. Jag är ganska tyst om mitt "tillstånd" tills jag blir riktigt blödig/ledsen/dålig. Bloggen skapades bland annat för att jag skulle kunna få utlopp för all min negativitet och bitterhet och på så sätt slippa vara en belastning för min omgivning. För det vill jag inte vara. Verkligen inte.

I nuläget har jag peppat mig själv till ett sådant pepp trots motgångar och svårigheter att inse meningen med livet. Jag känner ett lugn. Jag känner frid. Jag har liksom på något sätt lyckats lugna det som ofta oroar mig och ger mig ångest. De negativa tankarna är borta. Kvar finns liksom bara vilja. Vilja att ta mig vidare.

Detta har lett till att jag stör mig å det grövsta på människor som är överdrivet negativa. Som bara gnäller. Som aldrig är nöjda. Främst stör jag mig på människor som jag försöker peppa, men som inte ger ett jutta tillbaka. Bara ännu mer negativitet. Bara gnäller på nåt annat. Det är inte så roligt att försöka hjälpa då liksom. Så nu gör jag inte det längre. Extrem negativitet kommer mötas med enstaka ord och i vissa fall tystnad. Min vilja har lett till egoism där jag verkligen inte känner för att försöka hjälpa dom som bara sprider negativitet. Det kommer inga fler lösningar på era problem för ni vill ändå inte ha dom.

Jag kapitulerar under eran negativa attityd och gömmer mig tills folk börjar kämpa igen. Så det så