Hanna Nilsson

När livet känns som hårdast och du tänker att du inte står ut en endast sekund till. När ångesten äter upp dig inifrån och allt går åt helvete. Det är oftast då det vänder. Det är oftast då det sker något som tar dig över vattenytan igen. Som gör att du kan andas lite lättare igen. Som gör att du kan ta en suck av lättnad, pusta ut. Och kanske tänker du återigen: Det kommer lösa sig.

Idag stod jag i köket och försökte bota absitinensen med mat. Ångesten stod mig upp i halsen och allt jag ville var att gråta. Lägga mig ner på golvet och låta mörkret ta över. Jag bad en stilla bön till Gud om att hjälpa mig. För det var ju så jävla nattsvart. Då ringer det i telefonen och Proffice meddelar att jag ska på en intervju som kan ge mig ett jobb som gör att jag kan överleva två månader till. Då kommer det ett mail från Rodebjer som tackar för senast och önskar mig varmt välkommen till deras organisation som super intern. Jag pustar ut. Det nattsvarta fick mig inte denna gång heller. Jag kan andas lite lättare. Jag kan se ett ljus i denna nattsvarta vinter eftermiddag.

Nu gäller det bara att styra upp boende i schhhtorrstan så att jag kan ta mig an uppgiften som super intern. Någon som har en lägenhet i Stockholm liggandes???