Hanna Nilsson

Männen/pojkarna/dudesen på jobbet pratar fortfarande inte med mig. Iofs pratar jag inte riktigt med dom heller eftersom dom oftast pratar om saker som jag inte riktigt förstår. Idag satte jag mig bredvid ett gäng snubbar i min egna ålder under lunchen i ett försök att hitta en vän på min nya arbetsplats. Jag satt där i hopp om att givetvis kunna inflika med något smart någonstans i deras samtal. Men dom pratade om bilar. Jag kan ingenting om bilar. Så jag läste Dagens Industri. Igen. Jag tror inte att dom är intresserade av att prata om mina specialintressen. Dvs. skumma popband, designers, bloggar och killar. Jag tror inte att dom är med på noterna. Så jag förblir tyst. Och dom också. Även fast jag hälsade glatt på alla imorse också. Men tro fan det egentligen. Omotiverad glädje för tidigt på morgonen är sjukt jävla störigt. Så jag gjorde nog saken värre. Tråkigt. Men det låter som att jag gnäller överdrivet mycket också. Det är faktiskt en ganska bra arbetsplats. Även om alla verkar livrädda för mig.

Fast egentligen kanske jag borde ta avsaknaden av konversation som en förolämpning?

(Jag borde kanske aldrig ha slutat snusa? Jag hade fan passat asbra in då!)