Hanna Nilsson

I denna bitterljuva timme sitter jag i mitt fett nedsläckta vardagsrum och lyssnar på Joel Alme. Jag har rökt mig en cigg och tänker på lite närhet. Att närheten ska vara så svåråtkomlig är ett faktum jag har svårt att greppa. Jag har blivit nekad närhet ikväll p.g.a. ett utbrott jag hade för dryga tre veckor sedan. Utbrottet i sig hade inte med närhetspersonen ifråga att göra men han väljer att tolka det så och har därför förvägrat mig närhet i tre veckor. Snålt säger jag, bra idé säger han.

Vidare träffade jag alla skumma snubbar jag jobbar med till vardags på O'learlys. Jag ställde en av dessa mot väggen och frågade varför jag behandlades som en rosa elefant. Hans svar var att jag var den enda snygga tjejen på företaget och därför satte skräck i medparten av den manliga populationen. Ett svar jag inte alls är tillfreds med, då jag anser att min påstådda skönhet inte har något med vanligt hyfs att göra överhuvudtaget. Vi blev dock vänner tillslut, han som jag ställde mot väggen. Frågan är om han vågar samtala med mig i det nyktra tillstånd vi kommer befinna oss i under måndagen? Jag ställer mig tveksam till detta då alkohol har en tendens att göra folk jävligt medgörliga.

Jag är officiellt ignorerad och jag ställer mig frågande till detta faktum. Jag hatar att bli ignorerad. HATAR!