Hanna Nilsson

Nu är det dags att vara blödig och sentimental.

Allt jag äger är borta. Men det är egentligen bara saker. Jag är tacksam för så mycket annat.

Mina vänner som finns där, som ställer upp och som stötter. Johanna som fixa boende, Nils som fixar boende, Marina som ger mig pengar, Emma som stöttar. Alla som skickar sms och ringer: Mattias, Oscar, Erik, Olof, André. Martin och en mängd andra som visar sitt medlidande på olika sätt via facebook, msn och annat.

Sara som står med mig i alla denna skit. Min familj som fixar och stöttar. Pappa som kramar om mig medan jag ser mina tillhörigheter som går upp i lågor. Min mamma som fixar allt praktiskt. Mormor och morfar. Bröder.

Jag älskar er alla.

Allt jag äger är borta. Ni finns kvar. Ni är allt jag har kvar. Och ni är de enda som betyder nåt. Jag är glad över att jag slapp befinna mig i lägenheten när den brann.

I natt ska jag gråta en skvätt över mina materiella ring som har gått förlorade och alla minnen. Imorgon börjar jag om på nytt med fyra ombyten kläder, en ipod och en telefon. Och jag vet att ni finns.

Jag är er evigt tacksam.