Hanna Nilsson

Eftersom jag är tröttheten själv av att försöka jonglera skola + arbete + flytt + allt runt omkring så är jag ständigt nära ett nervsammanbrott. Idag kom jag hem och såg att matlådorna jag har lagat till för mina sista slantar så att jag skulle ha lunch på jobbet var borta och uppätna av rumskompisar. Detta resulterade i att jag satte mig på golvet och grät som ett barn. Bara tanken på att behöva ta mig till affären för att fixa middag och ny lunch var så nedbrytande att jag hellre ville dö. Så jag ringde mamma. Och jag grät. Och grät lite till. Hulkade i luren. Hej vrak!

Nu ska jag gå och sätta mig och stirra in i en vägg tills känslan av att gråten sitter i halsen försvinner. Sen ska jag lägga mig i fosterställning och stirra tomt på tven.