Hanna Nilsson

Det är söndagkväll. Jag väntar på att fler avsnitt av Entourage ska bli nedladdade. Jag har inget att göra. Därför ögnade jag igenom min gamla blogg. Vad jag fann var en tre år lång odyssé av ångest (pluggångest, jobbångest, kärleksångest) och en jävla massa olycklig kärlek. Bland raderna fick jag fram att under dessa tre år så har jag brytt mig mycket om 3,5 pojkar (0,5 för att jag inte är riktigt säker på om jag brydde mig om honom). 2 av dessa pojkar bryr jag mig fortfarande om väldigt mycket. Saknar dom. Och tänker på dom. Vill ha dom nära. 2 stycken? Ska det liksom inte bara vara en? Kan man ha två kärlekar? Ibland är det den ena framför den andra och ibland är det tvärtom.

Och den där jävla ångesten som jag skriver om. Det är bara inse att den har varit min följeslagare så länge jag kan minnas. Går vid min sida och hindrar mig från att uppleva fullkomlig lycka. Dock har jag också skönjat mellan raderna att ångesten är min drivkraft. Som ger mig lite go och gör mig villig att prestera. Den är inte bara av ondo.

Olycklig kärlek och ångest. Det är mitt liv. Måste ju ske någon ändring nu.