Hanna Nilsson

Finns en man på mitt arbete. Har aldrig hört honom säga ett ord. Mest stryker han bara omkring efter väggarna och försöker liksom bli ett med inredningen. Liksom försvinna. Tittar jag honom i ögonen så viker han skamset undan blicken och skyndar sig vidare. Jag har under hela sommaren funnit en fascination för denna man, mycket p.g.a. av hans otroligt osociala beteende men mest för att jag har spenderat timmar med att försöka lista ut vem fasiken människan är lik.

Idag när våra blickar möttes i den trånga passagen där våra skåp finns och han återigen slog ner blicken slog det mig! Han är ruskigt lik Sten Elfström som spelar pappan i Ebba och Didrik. Likheten är så slående så att jag t.o.m. var tvungen att följa efter mannen ut ur omklädningsrummet för att stirra ut honom. Vid dagens slut och en hel del stirrande har jag insett att det verkligen är Sten Elfström. Han måste ha flytt det hektiska stockholmska livet för ett lugnt och anomymt liv på dosapoteket i Umeå. Här, på den mest anomyma arbetsplatsen i Sverige, har han funnit sin fristad.

På onsdag tror jag att jag ska ta mod till mig och fråga honom. Jag tänker närma mig honom lugnt och tyst så att han inte blir skrämd och viska: Är det verkligen du? Är det verkligen du Sten?