El Choco
Lyssnar just nu på El Choco medan jag jobbar. Intressant bok. Verkligen. Beskrivningen av Bolivia är grym. Ger en bra bild av varför situationen i landet är som den är samtidigt som den beskriver ett tragiskt människoöde. Boken medför ödmjukhet. Och en känsla av att jag ändå har det ganska bra.
Dessutom får det mig att tänka tillbaka på min tid i Sydamerika. På hur det kändes många gånger där. Vilka perspektiv jag fick på livet sedan. Djup skit? Visst fan är det så. Men jag har ju den starka övertygelsen om att när man ser skit så blir man lite mer ödmjuk. Minns frustrationen när vi satt fast i Puno i flera dagar för att vägblockader gjorde det omöjligt att ta sig La Paz. Minns den overkliga känslan när en snubbe sprängde sig själv inne i parlamentet när jag hade stått där utanför bara 15 minuter innan. Minns irritationen när demonstrationen och ytterligare vägblockader gjorde att vi var tvungen att vända efter halva vägen, åka tillbaka och hoppa på ett tåg för att ta oss dit vi skulle. Minns känslan av overklighet när polisen stormade en favela i närheten av var vi bodde i Rio De Janeiro. Minns skammen när jag för en gångs skull inte gav en tiggare pengar och denna skrek gringa och andra ord efter mig när jag gick efter gatan. Minns skräcken när vi ständigt stötte på maskerade människor i La Paz. Minns skräcken i att bli väckt av militären under en bussfärd mitt i natten på en motorväg i Brasilien och bli utdragen ur bussen medan miltären letade igenom våra saker. Minns ångesten när jag kom till flygplatsen i Lima och tänkte: Vad fan har vi gett oss in på?
Samtidigt minns jag allt det fantastiska. Den fantastiska naturen, de fantastiska människorna, de underbara upplevlserna och en hel del glädje. Jag längtar tillbaka. Främst till Peru och Bolivia. Vill se om det har förändrats de senaste fyra åren. Om något är annorlunda. Vill hinna se allt det jag missade. Vill återigen känna mig så där tacksam och återigen kanske slås av insikten att lyckan inte ligger i materiella ting utan att lyckan kan ligga så nära till hands som att stå längst ut på en klippa i Cruz del Condor och se ut över denna djupa canyon. Eller stå på över 3000 meters höjd, se dimman lätta och Macho Picchu uppenbara sig. Bli bränd i saltöknen i Bolivia. Sova i saltöknen utan el och vatten. Ligga på en strand i Brasilien och tycka att livet är grymt. Stå vid Jesus-statyn och se ut över Rio. Fantastiskt. Lycka. Fascination.
Där vill jag vara just nu. När livet känns fullt av konsumtion, val och måsten. När det känns som om jag är borttappad. Som att det hela är meningslöst. Nu när jag har insett att jag har glömt att anmäla mig till min omtenta i tid känns alls mer hopplöst.
Där vill jag vara!
Dessutom får det mig att tänka tillbaka på min tid i Sydamerika. På hur det kändes många gånger där. Vilka perspektiv jag fick på livet sedan. Djup skit? Visst fan är det så. Men jag har ju den starka övertygelsen om att när man ser skit så blir man lite mer ödmjuk. Minns frustrationen när vi satt fast i Puno i flera dagar för att vägblockader gjorde det omöjligt att ta sig La Paz. Minns den overkliga känslan när en snubbe sprängde sig själv inne i parlamentet när jag hade stått där utanför bara 15 minuter innan. Minns irritationen när demonstrationen och ytterligare vägblockader gjorde att vi var tvungen att vända efter halva vägen, åka tillbaka och hoppa på ett tåg för att ta oss dit vi skulle. Minns känslan av overklighet när polisen stormade en favela i närheten av var vi bodde i Rio De Janeiro. Minns skammen när jag för en gångs skull inte gav en tiggare pengar och denna skrek gringa och andra ord efter mig när jag gick efter gatan. Minns skräcken när vi ständigt stötte på maskerade människor i La Paz. Minns skräcken i att bli väckt av militären under en bussfärd mitt i natten på en motorväg i Brasilien och bli utdragen ur bussen medan miltären letade igenom våra saker. Minns ångesten när jag kom till flygplatsen i Lima och tänkte: Vad fan har vi gett oss in på?
Samtidigt minns jag allt det fantastiska. Den fantastiska naturen, de fantastiska människorna, de underbara upplevlserna och en hel del glädje. Jag längtar tillbaka. Främst till Peru och Bolivia. Vill se om det har förändrats de senaste fyra åren. Om något är annorlunda. Vill hinna se allt det jag missade. Vill återigen känna mig så där tacksam och återigen kanske slås av insikten att lyckan inte ligger i materiella ting utan att lyckan kan ligga så nära till hands som att stå längst ut på en klippa i Cruz del Condor och se ut över denna djupa canyon. Eller stå på över 3000 meters höjd, se dimman lätta och Macho Picchu uppenbara sig. Bli bränd i saltöknen i Bolivia. Sova i saltöknen utan el och vatten. Ligga på en strand i Brasilien och tycka att livet är grymt. Stå vid Jesus-statyn och se ut över Rio. Fantastiskt. Lycka. Fascination.
Där vill jag vara just nu. När livet känns fullt av konsumtion, val och måsten. När det känns som om jag är borttappad. Som att det hela är meningslöst. Nu när jag har insett att jag har glömt att anmäla mig till min omtenta i tid känns alls mer hopplöst.
Där vill jag vara!
Kommentarer
Trackback
