Hanna Nilsson

Gregor fick med mig och se Batman idag. Mäkta imponerad faktiskt trots att det inte är en genre som tilltalar mig egentligen. Heath var ju fantastisk (may he rest in peace). Släng åt honom en Oscar! Eller fick han en för Brokeback kanske? Världen är iaf en jävligt talangfull skådis fattigare i och med hans tragiska bortgång.

Nåväl, när jag kom till bion laddade jag upp med den största förpackningen varma chips och den största coolan som kunde uppbringas vilka jag sedan balanserade iväg till ett bord där Gregor stod. Står där i godan ro och nallar på chipsen när jag får den där känslan av att jag var iakttagen (värsta deckarn liksom). Jag vänder mig om och där står den olyckliga kärlekan anno sommaren 2008 och vinkar. Hjärtat stannade för en sekund. Jag gav en sval nick tillbaka för att sedan dra med Gregor in bakom en bamse affisch som fick fungera som "gömställe". Jag gömde mig liksom. Som en fjant. Men jag kunde inte hantera situationen med värdighet. Min stolthet är alldeles för sårad. Jag är alldeles för förnedrad. Jag gav allt, men fick ingenting tillbaka. Kunde inte hantera det. Fegt. Blev dock chockad över att se honom i Umeå. Han ska inte vara här. Suprise!!!!!!!!

Men jag överlevde. Var inte farligt alls faktiskt. Gjorde inte ens speciellt ont. Nu gör det inte ont alls. Hjärnan är bara lite fundersam. Men ingen fara alltså. Sjukt hur snabbt hjärtat återhämtar sig från besvikelser ändå.

Men fjantig var jag. Men det får jag leva med.