Hanna Nilsson

Visst, man blir besviken. Men det blir man på mycket i livet. Sina barn t.ex. Och inte fan buar man ut dom???

Vi krigar för vårt lag. Ni sjunger det varje match. Och när vårt lag behöver er som mest då stället ni er som några bondjävlar och buar.

För evigt trogen var det ju. Vad hände?

Isolation Years.

New start.

Holla!

Nu har jag målat naglarna och ska sänka det sista av 7 vinare. Sen tror jag faktiskt att jag kan ha hittat lösningen på alla världens problem. Sara åkte precis. Det känns lite ensamt.

(Trots att jag utmålar mig själv som den som klara allt så vill jag faktiskt just nu faktiskt bara hoppa från balkongen och hoppas på död som resultat. Men eftersom jag är bättre än så, gör jag inte det utan låtsas som ingenting och håller andan tills jag mår bättre. För det gör jag alltid. Även fast avslaget tog mig ur fattning ett tag )

Jag insåg precis att jag är full på 43 av 46 profilbilder som jag har lagt upp på Facebook. På 2 av de 3 resterande är jag gravt bakfull.

Jag vet inte hur jag ska tolka det? Tydligen funkar det att supa sig snygg även på kort? Eller så är jag bara med på kort när jag är full?

Nu ska jag bara ta ut soporna och börja kitta lite käk. Kanske borsta tänderna, ta på mig trosor och kamma håret också? Det kan vara en trevlig gest.

Mycket stolt över mig själv. Som tar vara på dagen. Jag high fivar mig själv.

Peace out!

Jag tänker hävda att det är Mac och blogg.se som inte är kompatibla. Uppdaterar jag från en PC så är inlägget uppe på stört. Vad har blogg.se emot Mac kan man fråga sig?

Mac är nämligen fantastisk! blogg.se borde hänga med i utvecklingen. Ola hävdar hävdar även att blogg.se och Iphone inte heller är kompatibla.

Osar det inte konspiration?

Kom på den briljanta idén att bjuda några vänner på brunch och vin imorgon. Fullständigt briljant. Sedan insåg jag att det betyder att jag måste städa och då blev jag faktiskt lite orolig.

Nu har jag iaf bakat bröd inför morgondagen medan jag har druckit vin och försökt catcha upp med de senaste avsnitten av The Hills och The City. ÄLSKART! Städa har jag inte gjort. Men jag planerar att stiga upp tidigt imorgon ("jooooo, just det" som min mamma skulle säga när hon tvivlar på min förmåga att ta ansvar).

Min chef bad mig köra hem hennes mega bamsiga Mercedes. Jag hostade först lite nervöst och frågade om hon inte var rädd om bilen. Hon bad mig skärpa till mig och att det minsann inte passade mig att vara feg. Jag svalde rädslan och rattade ut vidundret på motorvägen. Och satan i gatan så skoj det var! Har nog inte kört bil på 3-4 år. Automatväxling is the shit! (Jaaa, Sara. Både bilen och jag tog oss fram hela och rena). Bytte filer och grejande. Körde lite fort och blinkade så förbannat. Jag är mycket stolt. Nu är jag betrodd att låna chefens bil när jag vill. Jag känner nästan själv att jag har dödat myten om att jag skulle ha fått min körkort i ett cornflakes paket.

Varför är det så jävla svårt att tycka om någon som faktiskt tycker om en själv? Varför tycker man bara om personer som inte tycker om en själv? Som i princip inte ens bryr sig om du lever eller dör? Varför suktar man så galet efter deras bekräftelse när dom aldrig kommer ge den? Varför hoppar man till varenda gång telefonen piper till och hoppas att den är är en viss person när man mycket väl vet att det inte är den personen? Att det typ aldrig kommer att vara den personen? 

Varför kan jag inte bara vara lite jävla normal och tycka om någon som tycker om mig? Som inte alltid är den som suktar efter det jag inte kan få? Som måste ha det jag inte kan få? Som envist klänger mig fast vid personer som inte vill ha mig?

Det måste hända något. Jag är inte frisk. Jag får bara ångest av mitt skadade beteende. 

Nu måste jag gå vidare. Det kan inte vara så här längre. Jag är fan vuxen. Och jävlar i mig dömd att leva ensam p.g.a. mitt destruktiva beteende.

And then he died on a cold hard sunday morning.

Lots of love.

Ska bota min ångest med kaffe. Jag har nämligen insett att det är nåt fel på mig.

Tur dock att jag är så jävla stylish.

Jag botar bakisheten med Ballerina kladdkaka och chips (salt och vinäger). 

Det är jävligt jobbigt att vakna kl. 7 en bakismorgon och inse att lägenheten luktar illa och att du har somnat med sminket på.

Det är jävligt jobbigt att vakna kl. 7 en bakismorgon och inse att notan från igår har dragits från kontot två gånger.

Det är jävligt jobbigt att vakna kl. 7 en bakismorgon och inse att man åkte på restnotan från hela kvällen och fick betala för sina arbetskamrater som fasiken inte kan hålla reda på vad dom dricker. Ni suger.

(Fasiken jag kunde ju hålla reda på min nota och jag var så jävla packad att jag nästan förvägrades servering)

Nu tänker jag spendera dagen med att ha äckligt gravt med fetångest. Jag tycker alla jag känner ska komma till Sollis och hälsa på och bidra till att rädda mig från denna ångest. Annars suger ni också.

Visst fan dansar Queen H till Lady Gaga på balkongen i Nisse P:s ära.

Jag tror honom inte. 

Jag är fan mega fetto fat nu. 

Jag skyller på åldern. Och lathet. Och mitt nya tycke för snask.

53 kg är ett minne blott. Vikket minne dock. Ack vikket minne.

God natt!

Har precis sett Ken Park och sänkt en vinare. Satan vikken höjdar rulle. Asså, jag hade väntat mig nåt helt annat, typ pervo sex rakt igenom. Men nej nej. Larry Clark är ett geni. Det visste jag iofs redan efter att ha sett Kids och Bully. Men han är fan det asså. Sexscenen i slutet på Ken Park är det vackraste jag sett. Och inte på något äckligt pervo upphetsande vis. Utan bara vackert. Man blir glad. Man blir lycklig. Nästan en tår i ögat. Kravlöst, vackert och respektfullt.

Nu ska jag röka mig en fylle-cigg och vara galet fylle-needy av typen se mig, älska mig! Sen ska jag överanalysera det hela. Plocka sönder i bitar och vara djup.

(Jag har redan börjat och fick inte alls det gensvar jag behöver, nu har jag ett extra behov av se mig, älska mig!)