Hanna Nilsson

Ola undrar var vi tog vägen. Dvs. jag, Sara och Emma i någon sorts underbar dekadent symbios med fest hit och dit.

Livet tog oss. Var sak har sin tid.

Eller nåt.

Men så är det faktiskt. Visst hade jag kunnat hålla kvar vid det livet en liten liten liten stund till, men samtidigt whats the point? Jag går ju alltid all in. Jag har nog därför hunnit festa i ungefär 10 år på 5 år. Nu är det dags för något annat. Typ karriär och allvar. Och det är ju just lovely.

För var sak har ju sin tid.

Och det är inget fel med att säga att jag hellre sitter aspackad hemma i soffan på en fredagkväll, i mjukisbyxor, lyssnandes på den musik JAGVILLHÖÖÖRA. Än aspackad på krogen dreglandes över någon dude som är way out of my leauge, men jag är för full för att förstå det. Jag sitter liksom hellre där. Och bara är. För ärligt talat, jag är så jävla trött nuförtiden. Jag känner mig så jävla gammal nuförtiden.

Och man tänker nog alltid tillbaka på den tid dom varit med något slags drömskt skimmer över hela perioden. Glömmer det dåliga och minns bara det bra.

För visst faan var det bra, men inte sååå bra. Och det är ju något underbart med att bli äldre också. Mer cash, mer självförtroende och bara lite lite bättre helt enkelt.