Den blåsta generationen, igen då!
Herregud vad det blir liv i luckan när Ann Charlott Altstadt och Unni Drougge kritiserar Blondinbella och hela modeblogg/livstilsblogg generationen.
Fan vad svårt då. Jag står ju bakom Drougge i allt. Hon är den mest briljanta kvinnan vi har i Sverige. Men samtidigt sticker det lite i hjärtat för att dom kritiserar en sådan ung tjej som faktiskt är ganska så duktig.
Jag tycker att Blondinbella är det fjantigaste som finns. När hon pratar vill jag kräkas. Hur någon tar henne på allvar är för mig ett stort mysterium. Mysterium till trots så lyckas hon driva igenom idéer och affärer på löpande band. Och det ska väl uppmuntras?
Dock förstår jag kritiken i att vi är en blåst generation, för det är vi. Inte alla. Men många. Försöker du diskutera politik eller samhällsfrågor med någon av 80-talisterna så viker de flesta undan med blicken och vill inte diskutera. Man är direkt en riktig jävla partypooper om man drar upp ett lite allvarligare samtalsämne än att Kanye hånglar med tonåringar på någon balkong i Cannes på en förfest. Folk skruvar på sig och försöker skämta bort det hela och återgår helst till att prata om Marc Jacobs tatueringar. För min generation är så jävla okunniga. Dom vet inte vem som sitter i regeringen eller vilket parti som står för vad. Och orka diskutera miljö liksom, det är ju säkert 50 år tills vi har förstört allt som går att förstöra och då är jag ändå gammal och ska dö. Typ. Och orka diskutera livsmedelsindustrin för jag måste få äta det jag vill för annars blir jag grinig och ledsen och det är gott. Så det så.
Djupare än då går det tyvärr inte att gå. För ingen läser en tidning eller ser nyheter. Utan istället är det bloggar, twitter och youtube för hela slanten. Och alla vill vara som bloggarna som tjänar massor med pengar utan att egentligen göra så mycket annat än att blogga och gå på diverse events och få sina goodiebags. Plugga är ju onödigt då. Att utveckla sitt intellekt är ju onödigt då. Att åstadkomma något blir liksom så onödigt.
Och jag säger inte att alla är så. Men jag vet att många bara vill åka på det ljuva bananskalet rätt in i gräddfilet utan att faktiskt behöva jobba för det. Synas och höras är det viktiga. Sverige är fullt med duktiga unga människor. Men det är inte dom som syns och hörs mest och är så mediakåta att dom skrämmer Anna Book. Utan det är dom alldeles vanliga ungdomarna som tar pluggat/jobbat sig uppåt. Som aldrig har klagat. Som aldrig har bett om saker. Som aldrig har tyckt att dom förtjänat saker bara för att dom är unga och bra. Som sliter i det tysta i en värld där ungdomsarbetslösheten är 30 % och i en värld (Stockholm) där 60 % av ungomar mellan 20-27 år bor hemma för att det inte finns någonstans att ta vägen. I en värld där många flyr (Ronnie Sandhl skrev bra krönika om detta) till granlandet i väst för att hitta jobb och kanske någonstans att bo. Där verkligheten osar lite ljuvare än vad den gör i gamla svedala. Där allt handlar om väskor, events och skönhetsbehandligar. Där inget handlar om det som verkligen betyder nåt; utbildning, bostad, arbete, kommunikationer. Och det finns ingen i vår generation som slåss för det. För det är inte det viktigaste för oss.
Jag är glad att jag har en sambo som är lite mer politisk än vanliga svenssons. Som är så passionerad för sin sak att han skulle kunna diskutera halva natten bara för att få sin sak hörd. Precis som mig. Jag hade inte kunnat vara med någon som inte är så. Som inte med passion och argumentation försvarar sina principer till döddagar. Jag hade dött på insidan. Precis som vår generation verkar ha gjort...tomt tomt tomt.
