Hanna Nilsson

I all fulhet var jag även tvungen att gråta en skvätt. Kanske blir det så när man med alla medel tappert har hållt huvudet ovanför vattenytan i drygt en och en halv vecka. Jag har kämpat hårt för att hålla mig över. Jobbat tappert med att sluta tänka. Men idag stannade jag till. Tänkte efter. Kände kanske främst efter. Tomt? Hjärtskärande ont? Saknad? Japp, känslorna fanns kvar.

Men nu ska jag med DN:s och ett varmt bads hjälp tappert ta mig över denna vattenyta igen. Jag är så less på att vara under den. På att känna så himla mycket hela tiden.

Egentligen vill jag bara ha en kram. Och Saras rocky road kakor.