Dagens sista
Lyssnade även igenom Belle and Sebastians skiva The Boy With The Arab Strap för första gången på länge idag. Det är fasiken i mig en av de bästa skivor som gjorts. Det var alldeles nyligen, men tidningen Vice hjälp, som jag fick reda på att arab strap är ett sexredskap som ska hjälpa män behålla erektionen. Hmmm, Det är iofs också ett band från Skottland. Tror dock det är sexredskapet som Belle and Sebastian syftar på. Det blir liksom roligare då.
Glorifierar grova lagöverträdelser.
Lustigt det där att man i vissa fall tycker att grova lagöverträdelser är helt okej, så länge de liksom inte drabbar en "god" människa. Men i andra fall aldrig skulle acceptera det hela. Grejen är ju att varje bakom varje mördad människa (ond som god) så finns det alltid (i de flesta fall) anhöriga som kommer sörja. Varför anser vi då att det är okej att döda "onda" människor? Tycker vi liksom att det är värt att offra dom för att bespara andra lite lidande?
Just nu vet jag att jag absolut inte skulle bli arg om någon får för sig att skjuta Mugabe. Jag skulle nog t.o.m. le lite inombords. Trots att hans familj antagligen skulle sörja. I min mening måste han dock offras för befolkningen i Zimbabwe välbefinnande.
Dagens fula

Mina hjältar.
Detta är min favorit bild. Den ger mig hopp. Den ger mig ett skönt pirr i hela kroppen. Den gör mig fan nästan tårögd. Jag får darrlapp. Och tankar om revolution formas i mitt huvud. Och återigen tänker jag att jag är född i helt fel årtionde.
Smith och Carlos. Mina hjältar.
Dagens sista
God natt!
Dagens fula
Bloggens första Dagens fula blir: Kamoflage kjolen! Fult, fult, fult. När jag ser en vuxen kvinna med kamoflage kjol vill jag springa fram till henne och sparka henne i ändan. Så jävla whitetrashigt på ett väldigt ocoolt vis. Barn kommer givetvis undan med kamoflage kjol. Men ingen över 13 år gör det. Usch.

New start
Känslorna jag har haft idag är faktiskt helt nya. Känner ingenting av det jag vanligtvis brukar känna en söndag. Allt är bara annorlunda. Kvar finns inte en vilja att förstöra för mig själv som det har gjort den senaste året och främst halvåret. Jag känner inte behovet av att bete mig destruktivt och självförgörande. Kvar finns inte ens en gnutta bekräftelsebehov. Tanken på att mitt behov av bekräftelse var så stort får mig att må illa. Tanken på att jag kan ha gjort en annan människa illa på grund av mitt bekräftelsebehov och en vilja att vilja såra gör att jag nästan inte står ut med mig själv. Mitt beteende är oförlåtligt och äckligt.
Idag känner jag att jag vill bli bättre. Att jag vill ta mig ur denna onda cirkel. Att jag måste sluta bete mig på ett sätt som i slutändan bara får mig att känna mig tom och värdelös. Främst kanske jag känner hopp. Att det kommer bli bättre.
Och jag lovar, från djupet av mitt hjärta, att jag aldrig menade att bete mig som ett kräk. Om du någonsin pratar med mig igen så kan jag förklara allt. Allt jag någonsin ville vara bara att vara med dig. Och bara dig. Det finns en möjlighet att jag inbillar mig att du bryr dig. Men better safe then sorry.
(Detta inlägg låter så mycket mer tragiskt än det faktiskt är. Jag känner hopp. Allt kommer bli bra.)
Leopard kan ju alltså aldrig bli fel.

Things I do for fashion
Jag ville köpa ett par leopard ballerinaskor med peep toe igår på rea. Men Nils tyckte det var fult med röda tånaglar och leopardskor. Jag tyckte snarare det var lite "kittlande". Så hiss eller diss??? Ska jag gå tillbaka och köpa dom ändå? Jag har alltid velat ha ett par leopard ballerinaskor.
Busy day. My heart is broken and then I danced for a while.
Avslutade denna kväll med att skicka ett sms bestående av orden: I miss you! Sms:et är fortfarande obesvarat och kommer antagligen förbli obesvarat. I sann ironisk anda slogs låten Iris med Goo Goo Dolls på mp3:n när jag precis hade skickat sms:et och satt mig på bussen. Låten beskriver i mångt och mycket den gamla hederliga tonårs-kärleks-ångesten och lyssnades sönder och samman under denna period p.g.a. olycklig kärlek. Att höra denna låt i detta läge, när jag återigen har blivit dissad, fick mig nästan att börja lipa på bussen. Hur låten har hamnat på Ipoden har jag ingen aning om och det är inte direkt en låt jag annars skulle vilja kännas vid i dagsläget. Men ironiskt var det ju.
And I'd give up forever to touch you
'Cause I know that you feel me somehow
You're the closest to heaven that I'll ever be
And I don't want to go home right now
And all I can taste is this moment
And all I can breathe is your life
and sooner or later it's over
I just don't want to miss you tonight
Patetiskt inte sant? Och dessa rader fick mig nästan att ta till lipen. Jag känner en viss skam över detta. Det gör jag sannerligen. Men jag tänker hävda att just ikväll är det min tur att vara patetiskt offer och vara lite tragisk. Imorgon ska jag återigen vara mig själv och rycka på axlarna samtidigt som jag dör sakta inombords.
Jag tackade nej till sovsällskap vilket erbjuds av ytterst attrakivt människa. Tackade nej p.g.a. brustet hjärta och ett behov av att bara gå hem och tycka synd om mig själv.
Detta kan vara slutet.
I tre timmar har jag försökt boka tvättstugan men det är någon ny rutin och nytt användarnamn och nytt lösenord och nytt allt möjligt. För tusende gången i ordningen. Går alltså inte att boka. Av någon obeskrivlig anledning får detta det att kännas som om mitt liv är slut. Över. Hopplöst.
Well, I miss you to.
Olle gjorde även ett fylle försök med att leka psykolog och sa: Du är inte nog trevlig, nog snygg eller nog intressant för honom. Och syftade på min kärlek i livet. Jag blev tjurig och avslutade samtalet. Sånna sanningar har jag ingen lust att ställas framför en ensam fredagskväll i soffan. Kan ju leda till självmord eller iaf fosterställning i duschen med våldtäktstvagning.
Olle meddelade dock (kanske lite som plåster på såren) att han har en man åt mig i Kiruna. Han är två meter lång, vegetarian och musklig. Känner att han kan ha rätt. Match made in heaven eller så kanske typ. Fast Kiruna? Har det någonsin kommit något bra från Kiruna (förutom järnmalm)?
Well, sånna här samtal lämnar alltid mig med en viss äcklig smak i munnen samt en obehaglig känsla i magen. Jag hatar när jag inte får vara nära de människor jag tycker om mest. Allt för många nära och kära är utspridda runt om i Sverige och i vissa fall världen.
Imorgon kommer dock Jan förbi en sväng. Har inte sett honom på typ 2 år innan han drog ut på sin typ fjärde jordenrunt resa. Ska bli nice att se honom.
I'm really like soooooooooo hot!
Tråkigt att jag har insett det där med "estetisk kompetens" först nu när jag liksom redan har spenderat 3 år på universitetet. Hade jag varit medveten om min excellenta dragningskraft hade jag ju aldrig lagt ner både pengar och tid på att bli mer allmänbildad och på så vis mer attraktiv för arbetsmarknaden. Allt jag behöver göra är ju att fortsätta vara snyggare än 95 %.
Jag förutspår att jag nästa vecka kommer ligga på 96 %. There is no stopping me now! Moahahahahahahaha!
Dagens frågor.
- Är Göta ett tjej- eller killnamn? Rent spontat vill jag säga tjejnamn men jag har blivit lite tveksam under dagens gång.
- Varför är ljusa Polly goda och dom mörka äckliga? När jag köper lösviktsgodis måste jag med noggrann precision välja bort alla mörka Polly så att jag inte av misstag ska få en i munnen.
- Kan fötter krympa? För nåt år sedan hade jag 38 i skostorlek. Nu har jag 37 och börjar fasiken närma mig 36. Idag hade jag på mig ett par 36:or som nästan var bekväma.
- Hur viktigt är matchade underkläder? Jag har aldrig haft det. Visst brukar jag köra svart trosor med svart bh och så vidare, men har aldrig liksom haft samma mönster/märke och liknande.
- Vem behöver snabbhavregryn? Tar liksom 2 minuter att koka havregrynsgröt. Hur bråttom kan man ha? Dessutom är det kass näring i dom.
- Vem behöver snabbmakaroner?
- Vad är det för typ av människa som döper sin son till Laban? Skoj för honom i sammanträdesrummet när han är 30 år. Kommer aldrig bli tagen på allvar.
Hell and back.
Stressade vidare ner på stan för att hinna till banken och sätta in min lön på kontot. Satt svettig och äcklig i 40 minuter och väntade på min tur. Under dessa 40 minuter satt jag och hoppades att inte den hetast hunken skulle bli den som hjälpte mig med mitt ärende. Kände att jag inte ville sitta där smutsig och äcklig i denna underbara människas närhet. Liksom förpesta hans fina aura. Givetvis blev det han. Efter att ha knappat in alla mina uppgifter i datorn spände han ögonen i mig på ett mycket faderligt vis och sa: Jag ser här att du inte har ett måntligt sparande. Det borde du ha. Finns det någon möjlighet att åstadkomma detta? Jag blev generad av den spända och faderliga blicken och viskade tyst att jag var student och inte hade några pengar över. Då la han huvudet på sne och såg snäll ut och sa: Du borde iaf spara undan lite nu under sommaren när du jobbar. Jag nickade lite instämmande för inte fasiken tänker jag inte säga till hunken som är så mån om min privatekonomi att jag minnsann tänker bränna varenda krona jag tjänar i sommar på skor, kläder, mat, sprit och ytterst triviala artiklar i olika former.
Lyckades inte ens handla på Konsum. Jag kom ut med en färdigrätt från Guld Fisken och lösviktsgodis när jag egentligen skulle handla; Fiber havregryn, sojamjölk, keso, grönsaker, tvättmedel och sköljmedel. Får fixa det imorgon eller så.
Hittade dock ett par skor jag suktat efter nu på rea. Det gjorde mig liiiiite glad.
En vän i nöd.
Det hela slutade med att jag tvingade stackars Gregor att handla chips åt mig samt massera alla ömma delar på min kropp. Varenda liten muskel. Vart enda litet fäste. Han var bra på det. Gregor är en sann vän. Som ställer upp när min kropp är beredd att lägga av p.g.a. fysisk ansträngning, alldeles för lite sömn och kanske lite tristess.
Dagens sista låt får bli M.I.A. med The Turn. Önskar att det fanns motivering, men det gör det icke.
(Sara lämnar mig för B-town. Jag känner mig ensam och lite sällskapssjuk)
På gott och ont (mest ont)
På en toalett på universitetet står det skrivet: Varför är det alltid motvind i Umeå? Och så är det verkligen. Det är alltid motvind i denna stad och det blåser alltid en massa. Min nya "kollega" Klara anser t.o.m. att det inte finns nåt som heter medvind utan att det bara finns motvind och att vind därför rätt och slätt endast behöver beteckningen vind. För alla kommer ju ändå förstå att det är motvind man pratar om. Nåväl, motvinden är en bidragande orsak till min svettighet också. Igår var det så mycket motvind att det tog mig 5 min extra att cykla till jobbet. Vilket ledde till att jag kom försent.
Förut önskade jag mig en mille på kontot. Nu önskar jag att vakna upp en morgon och titta ut genom fönstret för att upptäcka att det är totalt vindstilla. Det är lycka.
Till Gustav 3.
Jag är ytterst tillfreds med det faktum att skolgången i Sverige är gratis. Jag är även ytterst tacksam för gratis mat i skolan (grundskolan), gratis skolböcker (grundskolan), gratis sjukvård och det sociala skyddsnät som existerar i Sverige. I min mening är (fast nu var) Sverige ett av de bästa länderna i världen. Vi har det bra. Detta är ingenting jag ifrågasätter eller inte uppskattar.
Vad jag däremot ifrågasätter är åt vilket håll detta land barkar. När allt som ligger mig varmt om hjärtat håller på att avvecklas. Vad jag menade angående studenternas överlevnad var ju det faktum att detta med att studera håller på att bli en statusgrej. Att snart kommer detta vara något förbehållet rika och vi är ett steg närmare att bli USA:s 51st State. Ett faktum som jag inte är beredd att acceptera. Ett faktum som jag inte kan acceptera då det går emot alla mina ideologiska övertygelser samt de normer jag har från min uppfostran.
Jag ryser av obehag när jag tänker på vad Moderaterna har gjort med det land jag en gång älskade. Visst kanske allt vi har fått "gratis" har gjort oss en gnutta bortskämda men det var även allt detta som gjorde Sverige till det bästa landet i världen. I den situation vi befinner oss i nu med ett välfärdssystem som håller på att falla samman är inte en situation jag önskar att vi befann oss i.
Gustav, du får gärna ha din övertygelse om att alla är sin egna lyckans smed. Jag kommer dock fortsätta att ifrågasätta det jag tycker har blivit sämre i detta samhälle. Sämre på det viset att det endast kommer vara individen som räknas och alla ska klara sig så bra själv mentalitet kommer råda. Jag är inte för det. Jag kommer även fortsätta vara tacksam över allt jag har fått gratis i livet. Mest för att mina barn aldrig kommer få uppleva hur bra det vara på min tid. För det samhället faller samman.
I grund och botten handlar detta bara om skilda ideologiska uppfattningar. Jag vet var du står och du vet var jag står.
Mommy dearest
Jag är såååå extremt moderlig. Jag börjar inse det. Och alldeles alldeles för snäll för mitt eget bästa.
Jag sätter 1000 spänn på att min moderlighet och vänlighet att hjälpa en sjuk kommer göra mig sjuk (personen var fasiken jävligt rosslig och febrig och risig). 1000 spänn!!!! Inga goda handlingar kan man utföra ostraffat. Inga alls. Ingen vänlighet kommer man undan med inte.
Post-it communications
Post-lapparna från Sara idag förtjäljde att hon nog åker till Boden imorgon om hon får ledigt från jobbet. Hon tycker även att jag ska dra en fuling och sjukanmäla mig från jobbet och också åka. Kan ha alldeles för mycket moral för att göra en sådan sak. Men det hade ju varit nice. Hade det gått tåg i lämplig tid hade jag nog gjort det. SJ tycker inte det behöver gå tåg till Boden. Förståligt, men sätter mig i en rätt knivig sits då jag gärna besöker min familj i staden som Gud glömde.

Igår skickade jag sms till Sara när jag låg i sängen i mitt rum och hon var i rummet bredvid. Orkade liksom inte gå upp och säga det triviala jag hade att säga angående min kärlek i livet. Kände liksom inte att det var värt kraftansträngningen. Men att jag ändå ville säga det jag hade på hjärtat.
Jag tror dock att denna typ av kommunikation hade kunnat ta död på vilket förhållande som helst. Hade vi varit ett kärlekspar i ordets rätta bemärkelse hade nog denna kommunikation lett till skilssmässa och grav osämja parterna emellan. Vi hanterar det dock rätt bra.
Staten och kapitalet.
Under samma tidsperiod har vårt studiebidrag/lån ökar med mindre än 3 %. Hur är detta logiskt? Får någon ihop logiken eller kanske främst ekonomin? Snart kommer det verkligen ha blivit en statusgrej att kunna plugga. För ingen har fasiken råd med det utan ekonomiska tillskott från extra arbete, föräldrar eller en tät sugar daddy/mama. Våran lärare i nationalekonom blev förfasad när vi berättade hur mycket vi fick låna varje månad. Hon ansåg att för att klara sig i det rådande samhällsklimatet skulle vi behöva 9500 kronor i månaden. Vi får inte ens låna 7500 kronor.
Om vi nu inte är värd mer i bidrag (vi som om några år ska driva det "nya" Sverige framåt) så låt oss då låna mer pengar om vi vill. Vi studenter svälter. Vi studenter blir olyckliga. Vi studenter är fjättrade vid våra hem utan möjlighet att kunna hitta på saker då alla pengar vi lånar går till hyra, mat, kurslitteratur och andra räkningar. Vi går ju för fan på knäna. Sveriges regering borde för fasiken arkebuseras. HJÄLP OSS! Vi går under.
Umeå kommun förtjänar också en känga då alla de nya lägenheter som byggs för oss studenter i denna stad kostar 4400 spänn för en etta på 25 kvm. Det råder bostadsbrist och detta är vad som erbjuds. Starkt jobbat av den stad i Sverige där befolkningsökningen är som störst.

Kamrater! UPP TILL KAMP!
Dagens sista
Jag kommer lägga mig arg. Nästan så jag kokar. Faktiskt. Men jag har aldrig varit bra på att säga vad som är fel till den som behöver höra det. Och då får jag liksom vara arg. Även fast jag inte vill. Utan vill säga det. Så att det arga går över.
Bara less på att bli tagen för given. Jag förtjänar faktiskt inte det.
Upprörande.
Hörde även nu att man snart ska behöva betala för att checka in bagage. Det är ju sjukt. Alla som flyger reser ju typ någonstans. Och att resa någonstans är liksom synomnymt med att vara borta i några dagar = ha med sig bagage. Men det ska du nu betala för?! Vad kommer härnäst? Ståplatser på flyget med ett sånt där litet handtag som finns på bussar? För att riktigt kunna klämma in en massa folk. Hey, vi vill gärna att du reser med oss men ta inte med dig en väska, förvänta dig inte att sitta ner och glöm att du kan få en slät kopp kaffe.
Jag trodde liksom resebranschen var ett serviceyrke? Vad har jag missat?
Ett medicinskt under.
Jag kan inte heller erinra mig om att jag någonsin kände någon typ av glädje förr i världen när jag fortfarande tränade som en tok på riktigt. Typ träningar så där 6 dagar i veckan. Då kände jag bara att träningen var ett måste. Ett måste som gav mig ångest. Det var ju därför jag slutade. Så ingen lycka alls.
Alla forskare kan ju bara gå och lägga sig och sluta sprida löngner. Det kan ju inte bara vara jag som på riktigt anser att träning är nötigt? Att bli svettig är äckligt? Och verkligen hellre äter lite bajs alternativt dricker mitt egna kiss än går på ett spinningpass? Det kan ju för fasiken inte bara vara jag?
(Att jag är lat funkar inte i detta fall heller eftersom jag gärna utför övningar som får mig att må bra. Träning får mig inte att må bra därför undviker jag det å det grövsta)
I'm like sooooooo hot!
Som sagt, det är ett under att jag är singel. Facebook har liksom aldrig fel. Jag är liksom jävligt mycket hetare och mer eftertraktad än drygt 30 miljoner människor. Hahahahahahaha. Det var ju det där med "estetisk kompetens" som var viktigt vid anställningar. Jag har ju mitt på det torra nu. Vd nästa. Tror ni jag kan skriva ner denna merit i mitt CV?

Ni ser det också va???????
Dagens sista
Linda Rosing har inte gjort en endaste liten upprörande sak idag. Jag är besviken.
Jag har god lust att göra en "Marie Plosjö". Dvs. skaffa mig ett riktigt lammkött. Dock inte med en åldersskillnad på 13 år. Jag nöjer mig med 4 år eller så. Nils, vad hände med den heta 88:an? Någon som har ett omdömme kring årgång 88???? Uppskattas så jag vet vad jag ger mig in på. Känns som om dom är unga och oförstörda. Stämmer det? Jag kan behöva lite ungt och oförstört för att komma ifrån alla dessa trasiga människor jag har en viss tendens att omge mig med eller rättare sagt bli kär i. Årgång 86 kan funka också?! Dock inte 87 eftersom det är det året min lillebror är född. Det känns obehagligt.
Ett litet litet sting av irritation
Jag har lagt fram på förslag till Nils att vi borde gå ut och dansa lite i helgen. Det var länge sedan vi hade en seriös "gå-ut-och-dansa-kväll". Till svar får jag bara en massa dravel om att han ska jobba en massa och ojojojojoj så jävla jobbigt. 6 dagar i rad. Ojojojoj.
Och snabbt kommer tanken till mig. Tönt tänker jag! Jävla tönt! VET DU INTE HUR BRA DU HAR DET? VA? Mig är det däremot synd om då jag måste cykla mina 7 km till jobbet i stark motvind och regn, med en skev cykel, med mascara i ansiktet och med svetten rinnandes ned för ryggen. Jag måste stiga upp okristligt tidigt på morgonen. Jag måste alltid ha med mig mat eftersom arbetsplatsen ligger mitt ute i ingenstans. Jag kan inte gå i affärer eller titta på folk för lite inspiration på lunchrasten. Allt jag ser är människor i sterila kläder och hårnät. Nä för fan din lilla gnällspik! SNAP UP!!! Tänk på dom där stackarna i Zimbabwe nu när Tsvangirai har dragit sig ur valet. Som liksom inte ens kan köpa en liten brödskiva eftersom psyko Mugabe är förstört landets ekonomi. Tänk på det du!!! Tror du inte dom med glädje skulle jobba 6 dagar för att kunna köp iaf en halv limpa eller så? Där är 80 % arbetslösa.
Jag ska jävlar i mig köpa en självhjälpsbok till Nils så att han börjar tänka positiva tankar. Jag menar, jag är inte den mest positiva av människor men jämte honom är jag för fasiken lika jävla positiv som den mest positiva av alla programledare i barnkanalen.
Som en blixt från klar himmel.
Sen slog det mig: Vad har jag gjort? Vad i helvete har jag ställt till med?
Hur säger man till någon man har sårat en massa att man faktiskt älskar dom? Att dom betyder mest? Hur får man dom att förlåta en?
Han kommer aldrig få reda på detta. Och nu är det allt jag kan tänka på. Det bubblar i mig. Att jag typ måste säga det. Nils la fram på förslag att jag helt enkelt skulle stolpa hem till honom i regnet, knacka på hans dörr och skrika: Jag älskar dig din jävel! Han ville ha lite filmscen över det hela. Och kommer jag inte på nåt annat sätt så är det de enda alternativet jag har. Fast troligen får han aldrig reda på att jag älskar honom. Att jag vill vara med honom. Bara honom.
Dagens sista
Snittade precis upp halva fingret när jag hackade grönsaker inför morgondagens lunch (vuxet!). Hittade inga andra plåster än sådana där små och runda. Täcker fasiken ingenting och det har kommir en massa blod överallt. Ska se om jag kan sno lite plåster från jobbet.
Borde sova NU, men jag sov till kl. 13 idag, så jag tror inte det kommer gå nåt vidare. Men jag borde.
Och så gör hon det igen!!!!

Men hon vill bara visa att hon är "crazy". Och jag tänker att detta är en vuxen människa med två barn och säkerligen kan ta ansvar för sina egna handlingar. Sen blir jag förskräckt och funderar på att ringa socialen.
Sen tackar jag Gud en stund för att han gav mig en mamma utan silikonpattar, botox injecerad panna och ett IQ över 80.
Till Gustav 2!
I denna värld (Sverige främst) styr jantelagen oss med järnhand. Och vad jag har märkt är att min förmåga att klaga/diskutera/föra fram min åsikt i många fall sticker folk i ögonen å det grövsta. Jag är gärna den personen. Men att säga att jag kommer gå längre än alla andra just på grund av denna förmåga verkar otroligt drygt och på någotvis kanske lite nedvärderande mot alla andra. Kanske är det bara så att jag helt enkelt inte vill bansunera ut mina excellenta förmågor med risk för att allt skiter sig? För om allt skiter sig och jag hamnar på ett skitjobb där jag inte alls hör hemma kommer massorna sitta där och peka finger och säga: Hahahaha, och hon som trodde att hon var nåt! Jag är väl medveten om att min öppenhet och mitt behov av att framföra min åsikter kan hjälpa mig lika mycket skjälpa mig. Detta för att det inte är egenskaper som alla uppskattar.
Till saken hör att jag vet att jag är mer street-smart än de flesta. Men det kanske inte är så smart att trycka det på en t-shirt och säga att det är det som kommer ta mig längre än dig och dig och dig. Jag vet även att jag är en människa med ett ganska gott självförtroende och på det stora hela är ganska nöjd med mig själv. Detta bör inte heller tryckas på en t-shirt då ett gott självförtroende tillsammans med att säga att jag är nöjd med mig själv inte är egenskaper som uppskattas i detta land. I Sverige ska du inte vara nöjd eller på någotvis tycka att du är bra. Det är fult. Och det är främst jävligt fult att säga det hela högt.
Jag befinner mig i periferin i den akademiska värld vi båda tillhör. Detta gör jag av fritt val då jag anser att universitetet är ett jävla skämt. Jag befinner mig där endast för att få en merit på pappret som sedan kan ta mig vidare någonstans i livet. Mitt krut tänker jag dock inte lägga på att vara aktiv medlem i HHUS (bara för att det ser bra ut på pappret) eller överprestera på tentor bara för att det är gott för självkänskan. Krutet kommer jag att lägga på att ta mig dit jag vill i livet och än så länge så vet jag inte vart jag vill. Vad jag vet är att jag kommer prestera mitt yttersta. Vad jag vet är att jag inte kan misslyckas. Jag har ALDRIG misslyckats.
Ett bättre svar Gustav?
Tala är silver, tiga är guld?
När jag kommer från jobbet åker Sara till jobbet och jag hinner oftas lägga mig innan hon kommer hem. Vi kommunicerar med varndra via post-it lappar på diskbänken. Kanske nåt sms under dagtid. Men vi pratar inte. Jag behöver prata.
Jag tror hela min brist på att prata snart kommer göra mig översocial och jävligt. Vilket kommer leda till att jag pratar sönder öronen på alla som kommer i min närhet.
Bristen på konversation får mig även att längta till helgen redan nu under söndagen då jag vet att under helgen finns det tid för kvalificerat umgänge. Måste liksom försöka styra upp ett kvalificerat umgänge även under vardagarna. Svårt då alla flyr Umeå under sommaren.
Till Gustav.
Att jag och Nils skulle vara ämnade för stora saker i livet är inget dokumenterat faktum, utan bara en känsla. En känsla som bottnar i ett gott självfötroende och en vilja att göra nåt av sitt liv. Detta är ingeting vi kan besvisa för omvärlden genom meriter hitan och ditan. Vi kommer ta oss dit vi ska med hårt jobb och en vilja att förändra och göra saker av våra liv. Kan tyckas som att detta är något som alla säger att dom ska göra, men få klarar av. Jag kommer klara av det. Nils kommer klara av det. Men som sagt, att vi är ämnade för stora saker, är inget vi kan bevisa utan bara något vi vet.
Och om vårt hårda jobb inte skulle räcka till så står det idag på sidan 38 i DN om vikten av den "estetiska kompetensen" och att utseende och stil spelar allt större roll när du ska göra karriär. Liksom vikten av rätt klädsel, rätt beteende och ett välvårdat yttre. Och om det är något både jag och Nils kan (även fast vi sällan får en chans att bevisa detta), så är det att vi vet vikten av ett korrekt uppträdande i olika situationer. Dvs. vett och etikett. Ett kunnande som många i vår generation totalt har ignorerat i tron om att detta är förlegat och töntigt.
Så, om vi inte kan bevisa vår excellens så har vi iaf vårt utseende och goda uppträdande att falla tillbaka på. Är du nöjd med det svaret Gustav?

Låt oss lyssna på electro och hångla.
Gjorde precis en spellista på Ipoden som jag helt enkelt, rätt och slätt, döpte till: Electro. Och allt jag kan tänka är: Åk inte! Stanna kvar! Kan vi inte bara lyssna på electro och hångla hela sommaren? You and me baby? Varför ska du åka för? Vad lockar mer än electro och hångel? Och sen in på småtimmarna kan vi lyssna på lite pop eller rock för att skapa lite omväxling i tillvaron. Skeda varandra och leka med varandras hår typ. Kravlöst som alltid. Men fint.
Men du åker. Igen. Bara poff och du är borta. Och kvar har jag en spellista som heter electro och en kudde som luktar din parfym. Sånt är livet. Bummer.
Fan, vad jag har förstört saker på vägen. Skithög.
Date-night
Djup diskussion med Nils om våra respektive framtider. Ett år kvar i skolan. Sen är det liksom allvar för hela slanten. Kan ju få ångest för mindre. Det enda vi kunde säga med all säkerhet är att vi är ämnade för stora saker. Big things. Jag är även övertygad om att jag kommer vara färdig med Umeå om ett år. Done my part fo sho! Redo för nästa steg eller så. Redo att gå vidare i livet. Och som jag längtar. Jag vill starta ett "riktigt" liv. Förhoppningsvis göra lite nytta. Vara en del i nåt.
Igår fick jag höra att jag är känd som en samhällskritisk person. Mattias tyckte det var en klockren beskrivning. Och jag håller med. Det är en titel som inte alls stör mig nämnvärt. Nån måste ju tänka åt alla andra som inte tänker. Nån måste ju säga det ingen annan säger. Jag tar härmed på mig det ansvaret med stolthet.
Klockers!
Fick dock besök sent och somnade kring kl. 6 på morgonen.
Nåväl, idag ska jag på dejt med Nils och se Sex and the city filmen. Ska bli nice. Jag tänker mig varma chips i överflöd samt en cola.
Blogg shamed me
Men på något vis anser jag att han är min bror och måste acceptera mig för den jag är. För det är så familjer funkar. Dessutom måste det väl finnas värre saker man kan göra för att skämma ut sin familj? Än att ha en blogg?
Sen är det ju ett fritt val att läsa bloggen också. Det man inte vet mår man ju inte dåligt av och allt sånt.
Detta är Ola
Jag tycker att Ola är en fantastisk människa. Det gör jag sannerligen. En rolig människa. Kanske lite intressant i vissa avseenden. Även fast han saknar ett tyck och tänk som jag kan anse gör en människa intressant. Ola är ganska ytlig, men jag tycker det är helt okej. Ola är snygg själv och har därför rätten att vara ytlig. Han kan ju inte nöja sig med någon som är fulare än vad han är. Den bästa personligheten i världen kan liksom inte kompromissa med ren och skär skönhet.
Kontentan av det hela är att Ola är en skön prick även vad alla andra säger. Jag är den största försvararen av en person som jag tror kan få ta mycket skit. Skit som han förtjänar, men ibland inte förtjänar. Som alla människor har han sina goda sidor och sina dåliga. Men det är ju liksom bara att gilla läget och ta folk för vad dom är. Idag sa han dock: "Du är ju extrem, medan jag är normal!". Ett uttalande jag ställer mig avvaktande till. Då jag inte anser att han är ens i närheten av normal. Men normal är ju tråkigt.
Check out his blogg: http://olaaa.bloggspace.se. En dag kommer vi starta ett bloggimperium och ta över världen!

Ett besöksförbud räcker liksom inte
Nu är Sara i Norge också. Alla åker till Norge. Hon har t.o.m. lagt fram på förslag att vi ska flytta dit och steka när vi har blivit rika. Jag svarade nice bajs och att jag skulle styra upp det hela. Liksom fixa ett litet projekt så vi blir rika och kan flytta till Oslo.
Nåväl, jag har spenderat en timme med att försöka göra en knut i mitt hår. Nu är jag hyfsat nöjd. Snart kommer Johanna och hämtar mig. Nice bajs på det också. Glömde dock att gå till affären. Får bli en statoil handling.

Sorgligt.
Vad som är sorgligt är ju dock att jag har varit singel i 3 år. Hur är det möjligt? I'm a fucking catch! Jag förstår liksom inte hur det är möjligt själv? Jag borde inte vara singel. Innan jag blev singel för 3 år sedan var jag ju en riktig förhållande människa med två låååååånga förhållanden i bakfickan. Kanske använde jag liksom upp all kärlek då liksom? Så nu får jag ingen?
För första gången på länge så känner jag dock att ett förhållande skulle vara nice. De senaste två åren har jag inte haft den känslan alls. Men nu kom den tillbaka. Bara så där.
Förra veckan träffade jag en snubbe med hur mycket pojkvänspotential som helst. Men han har flickvän. Och vi kommer inte överens för det mesta. Men bra pojkvänspotential.
I helgen träffade jag en snubbe med pojkvänspotential. Men han är lite needy och ska till Norge.
Igår träffade jag kärleken i mitt liv. Men han vill inte ha mig. Vi har bajsat på allt.
Det är liksom kört. Känns kört. Jag ska någon dag även berätta hur många av de snubbar jag har haft sex med de senaste året som har dragit till Norge. Helt sannslöst många.
Besultsångest och den ljuva generella ångesten
Nu har jag insett att jag måste ta mig till affären och handla. För sånt har jag inte tänkt på. Och det kommer inte finnas nåt att handla för att alla äter sig till döds på midsommar och är ute i god tid. Dessutom regnar det ute. Kul.
Jävla beslutsångest. Och förbannade jävla generella ångest.
Midsommar sugar.
Dagens sista
Kommer ge obeskrivlig pepp. Förhoppningsvis.
Böla, lipa, grina, gråta
Lipar för att midsommar blev ett projekt vilket innefattar att jag måste åka till Nordmaling (gillar inte skog, bara stad). Lipar för att jag träffade kärleken i mitt liv idag och det blev konstigt. Lipar för att jag saknar min familj. Lipar för att Sara ska åka bort. Lipar över alla jag saknar. Lipar över att inte alla jag tycker om bor nära. Lipar för bristen på hångel. Lipar för att jag har varit elak. Lipar för utväxten i håret. Kan fortsätta i alla oändlighet.
Dock blir jag lite glad när jag tänker på att mina arbetskollegor trodde att jag var mycket yngre än mina 24 år. Rascha som är 22 år gammal trodde jag var yngre än henne. Om dessa spekulationer om min ålder beror på mitt beteende eller utseende låter vi vara osagt. Jag blir även glad när jag fick höra att min dialekt inte alls var norrländsk överhuvudtaget. Very nice. Norrländska är ganska fult faktiskt. Men jag verkar ju ha "tränat" bort den ganska bra.
För övrigt
- För övrigt är Sex and the city filmen under nedladdning. Men vlc funkar inte. Bummer.
- För övrigt har jag kåtslag.
- För övrigt har jag fått igång min mage och bajsar nu två gånger per dag.
- För övrigt är jag så jävla smutsig att jag är rädd att se mig själv i en spegel. Luktar gör jag också.
- För övrigt är jag så nära lipen att om någon skulle ta i mig skulle jag börja storböla. Jävla hormoner.
- För övrigt är jag besviken. Så besviken. Så less.
- För övrigt är Blondinbellas nya sida asbra. Mindre än två dagars leveranstid. Me like. High five.
- För övrigt så känner jag mig ensam.
- För övrigt så saknar jag min kärlek i livet så det gör ont. Bara ont ont ont ont!
- För övrigt har jag köpt två vinare. En jag tänker dricka nu som var billig och en dyr som jag tänker dricka imorgon.
- För övrigt så hatar jag midsommar just nu. Midsommar får mig att böla just nu.
- För övrigt så hatar jag rent generellt just nu. Ett jävla humör.
Asså, är det bara jag?
Jag känner mig som en elak människa när jag läser Linda Rosings blogg. För jag sitter där och föraktar henne. Jag föraktar hennes utseende. Jag föraktar det hon skriver. Jag föraktar det hon står för. Jag sitter där och skakar på huvudet. Ibland känner jag mig lite äcklad också. Hon håller ju på att förvandlas till någon som skulle kunna tillhöra Jackson-familjen. Då menar jag utseendemässigt med alla skönhetsoperationer.
Eller va? Det kan ju inte bara vara jag som förfasas? Jag är fan orolig för henne. Speciellt för att jag tror att hon har stannat mentalt i utvecklingen och dessutom gör sitt bästa att se ut som 12 (tror hon) när hon egentligen är 35 eller liknande. Idag hade hon en bild på sig när hon hade sin dotters kläder på sig. Hur tror hon att sin dotter känner sig då? Kanske som ett fetto? Bad mummy. Oh so very bad mummy.
Ni ser. Jag blir alldeles förfärligt elak. Jag ber om ursäkt.
Hans Wiklund borde ju skämmas!
Hans Wiklund kan ju bara gå och lägga sig. Han menar att hela idén kring Sex and the city är bakåtsträvande medan jag hävdar att det är precis tvärtom. Sex and the city serien gav oss brudar förebilder i karriären istället för t.ex. desperata hemmafruar som lever på sina män. Serien visade oss att vi inte behöver en man och barn för att lyckas (även om nu alla har en man i filmen). Serien handlar liksom om fyra kvinnor med väldigt framgångsrika karriärer och en jävla massa pengar. Hans Wiklund menar dock att det är bakåtsträvande då de springer omkring med LV väskor som en liten prinsessa. Men hallå! Dom har ju betalat väsk-jäveln alldeles på egen hand. Det är väl inte ett dugg bakåtsträvande?
Serien gav nog en mängd brudar viljan att våga ta för sig både karriärmässigt och i sängen. Herregud, vi har ju för fasiken vår generations sexuella frisläppthet att tacka den serien för. Serien gjorde det okej för tjejer att knulla runt som män också. Utan att vara slampor. Och serien lärde oss att vara självständiga (även om nu Carrie är ett jävla offer).
Hans Wiklund borde be om ursäkt till hela det kvinnliga släktet som han på något sätt lyckades kalla dumma och bakåtsträvande. Hata Hans Wiklund.

Sex and the city har gett mig en massa inspiration. En massa trevliga stunder. Och en hel del skratt.
Dagens sista
So sorry....det borde svenska landslaget vara just nu.
Kanske sista avsnittet av Sex and the city nu för femtioelfte gången. Jag har ju trots allt mens och en biologisk rätt att vara blödig. Jag har förresten sett halva Sex and the city filmen. Fick inte ner andra halvan. Jag MÅSTE se resten. Kanske premiären på lördag?
Motgånger ger kämpaglöd
Just nu är Sverige - Ryssland matchen ett bra exempel på detta. Ryssarna är liksom vana vid lite krig, lite arbetsläger, lite diktatur, lite svält, lite inflation och så vidare. Och se bara på resultatet. Dom kämpar! Oj, vad dom kämpar för att slå Sverige. Dom praktiskt taget krossar Sverige. För att dom kämpar som tusan. Smäller på. Jobbar som fan. Och vad gör svenskarna? Jo, dom tar det lite mañana. För svenskarna är inte vana vid motgångar. Dom är inte vana att kämpa. Vi ligger under med 2-0 och dom joggar på lite grann som om det fanns all tid i världen. För dom tror liksom att det kommer lösa sig ändå. För kämpa behöver dom ju inte.
KÄMPA FÖR FAN!!! Spring tills ni spyr. STÅ INTE BARA DÄR! Krossa! Kör över! Mangla ner!! KÄMPA!!!!!
Fan, jag tittar bara med ett halvt öga på matchen just nu. Jag orkar inte med dom där mesarna. Jag äter kakor istället och tänker på bättre tider. Det vill säga typ början av 1900-talet då svenskar fortfarande svalt och inte hade pengar. Jag lovar att om matchen hade utspelat sig under början av 1900-talet så hade Sverige kämpat. För då visste vi vad motgångar var.
Kan man sjukskriva sig från jobbet på grund av fotbolls depression?
Skam den som ger siiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiig!

Själv sitter jag här och har i-lands problem. Inga planer för midsommar och Nils gymmar hellre än pratar med mig om det hela, jag är svettig, menssvälld, har en alldeles för lång lugg som hänger irriterande ner i ögonen och det jag helst vill är att hångla lite.
Sviker mina principer
Dock handlade jag faktiskt en pryl från hennes nya sida igår. Min favorit bodylotion och duschkräm för typ 99 spänn. Ordinarie pris är ju liksom 400 spänn eller så. Så jag var tvungen att slå till. Vilket helt enkelt visar på att jag är villig att svika mina egna principer om jag får en lite kapitalistisk eller materialistisk vinning ut av det hela. Vilket jag skäms å det grövsta för.
Idag säljer hon en Hugo Boss parfym på sidan. Jag tycker alla snubbar ska köpa den. Det är nåt med Hugo Boss parfymer som får mig att vilja ligga med varenda snubbe som har det på sig. Spelar ingen roll vilken av Hugo Boss parfymerna det är, utan bara att det är Hugo Boss. Jag kan känna igen Boss på flera meters avstånd. Jag kan helt enkelt sniffa reda på snubbar som har Boss på sig. Det är nästan så illa att jag funderar på att köpa en Boss parfym (Deep Blue är den bästa) och spraya på kudden så jag kan sniffa när jag ska sova. Men det skulle kunna resultera i att jag måste gå omkring med seriöst kåtslag hela dagarna.
www.bellme.se
Dagens sista
Dagens sista låt idag bli Miss Li med I'm Sorry, He's Mine.
Jag har alldeles precis laddat ner 29 nya skivor som jag ska lyssna igenom i veckan. Känns som ett övermäktigt projekt, men jag behövde verkligen ny musik.
Jag tror stenhårt på Feist skiva The Reminder och LCD Soundsystems skiva Sound of Silver. Jag ska lyssna tills öronen blöder. Ska även ge mig på en talbok, Lasse Wierups bok Svensk Maffia.
Midsommar. Crap.
Jag la fram förslaget (via sms) till Nils att vi ska bada nakna och dricka oss redlöst berusade på midsommar. Han har inte svarat. Bör jag ta det som ett nej?
Sara ska till Oslo över midsommar. Jag tycker inte om när hon åker bort. It's always better when we are together som Jack Johnsson skulle ha sagt (är inte han sjukt överskattad?). Don't leave me liksom!!!!!
I have died and gone to heaven
Gratis tamponger, bindor, trosskydd och desificeringsmedel på jobbet. Det är ju som att ha dött och kommit till himlen. Speciellt då jag börjar första jobbveckan med att mensa som en stucken gris.
Jag ska skicka ett pm till alla arbetsgivare i hela Sverige och påpeka om hur glad en brud/kvinna/kärring kan bli över en obegränsad tillgång av tamponger på arbetsplatsen.
För det kan väl inte bara vara jag som ALLTID glömmer att ta med sånt? Även fast jag VET att jag ska mensa? Och det är väl inte bara jag som lider av en viss bacillskräck och tror att jag kommer få hepatit varje gång jag byter tampong? Inse liksom, tamponger OCH bakteriedödandemedel. Kliiiiiiiiiiiiiiiint!
Tamponger + det faktum att jag får ha mjukisar på mig hela dagarna gör min nya arbetsplats för den perfekta sommararbetsplatsen. Inte krävande, kan chilla och tiderna är humana.
Och sen frös helvetet till is.
Vi skulle in på ett ställe på dosapoteket som kallas typ "sterilzon" eller liknande idag. Mycket viktigt att ta på sig skyddskläder, hårnät och att man byter skor.
Någon: Hanna, du måste byta skor. Vi kommer beställa ett par åt dig, men tillsvidare får du använda dessa.
Jag: Men men men men, det är ju foppa-tofflor.
Någon: Ja?
Jag: Näääää inget.
Någon: Passar dom?
Jag: Mmmmmmmm.
Någon: Fint.
Jag (viskandes): Tur som fan att dom är vita.
Och det värsta är att det inte ens är äkta Crocs utan det är en kopia som heter Gekos. Jag får en obeskrivlig ångest varje gång jag närmare mig omklädningsrummet där skyddskläderna ska på. Jag står liksom där ett tag och tittat ner på mina fötter och suckar djupt. Sen gillar jag läget. Sen tänker jag att alla måste. Och då känns det lite bättre. Hade dom dock varit i någon klatchig färg som neon grön eller neon rosa hade jag lagt mig ner och dött av ren chock.
I övrigt diggar jag dosapotekets arbetskläder som fan. Mjukisbrallorna är helt fantastiska. Jag tänker försöka sno med mig några par innan jag slutar. Det borde ju vara ett drömjobb när man får ha på sig mjukisar hela dagarna.
Lydiga fruar.
Men sen inser jag, ja det gör jag, att jag har en förjävla lydig "fru" hemma. Idag hade hon praktiskt taget maten klar när jag kom in genom dörren. Och det var ju inte korv och makaroner om bjöds utan det var rökt lax, mathavre med gorgonzola och spenat, en god sallad och tunnbröd. Och erkännas ska ju: Jag gillade det hela! Liksom bli lite uppassad. Men till sanningen hör ju dock att detta inte är ett återkommande fenomen utan mer en engångsföreteelse. Vi delar lika. Vi är jämställda. Iaf nu. När vi var yngre var jag ytterst dominant. Men jag är ju ett år, en månad och sex dagar äldre. Inte konstigt att jag fick storhetsvansinne då liksom.

(Nu ska jag spendera kvällen med att banka vett i Sara som sitter och är kär i halva det Österrikiska (?) landslaget. Inkluderat alla killar med busfrilla sm hon försöker hävda är en cool surfar dude frilla. Nej. Det är det inte. Jag får ju skämmas)
Slagen hjälte
Min "fadder" på nya jobbet heter Sune. Han är 160 cm lång, drygt 50 år gammal, lider av sura uppstötningar och har världens största vagel i ögat. Men han är ändå fantastisk. Vi kan vara tysta tillsammans utan att det blir en obehaglig eller pinsam tystnad mellan oss. Och sådana människor växer inte på träd. Sådana människor bör man uppskatta. Jag tror Sune kommer jobba hårt för att lära mig allt han kan så att jag också blir grym på dosapotekets arbetsuppgifter. Jag tror stenhårt på Sune.
Kul att jag hade en sådan motvind när jag cyklade hem att cykeln praktiskt taget slutade rulla i en nedförsbacka. Fan vad jag hatar att cykla.
Dagens sista
Imorgon börjar jag på nytt jobb. Och jag måste cykla dit. Och jag hittar inte dit. Och jag är så jävla dålig på att cykla. Kommer ramla. Och komma försent.
Personlig assistent
Idag har Sara fått hjälpa mig med att fixa min nya Ipod och trixa lite med den. Typ registrera och lägga till lite grejs. Hade jag gjort det själv hade det antagligen slutat med att jag hade kastat Ipoden i väggen. Snart ska hon även få följa med och pumpa däcken till cykeln för annars kommer jag bara ringa henne och säga: Nopp, kommer ingen luft. Jag har inget tålamod när det kommer till sånna grejer. Det är liksom inte så att jag inte kan, men jag föredrar att spela brudigt offer när det kommer till tekniska grejer. För jag vill inte.

Jag har även fått en ny mobil. Har tagit två dagar att fatta hur fasiken jag ska stava ett ord om det inte redan finns programerat. Jag har även fått någon typ av teknisk panik över denna telefon och funderar seriöst på att fortsätta använda min andra bara för att jag har haft den i 2,5 år och vet hur den funkar. Detta även fast batteriet är askasst och kanpparna suger. Fast jag lär mig nog.
Fotbollsfan med finess!
Efter matchen drog dessutom jag och Nils på en fest, så det var ju jävligt tur att jag var uppklädd. Hamnade på en husfest (när hände det senast?) där brudarna var födda 88 och snubbarna födda 84. Det är vad jag har att jobba med nuförtiden. Brudar som är 4 år yngre än mig och jävligt mycket snyggare. Sen ska jag liksom försöka vinna en snubbes intresse utifrån de förutsättningarna. Tur att jag har en sådan jävla bra personlighet istället (ehhhh?). Nåväl, jag hade ett "säkert kort" på den festen så jag kunde ändå chilla utan att drabbas av åldersnoja och bekräftelsebehov. Annars hade det hela kunnat sluta väldigt illa.

Vad var upp med 200 meters kön utanför Teatercafét igår? Ska det vara så hela sommaren?
Kärringar
Igår på H&M blev jag utsatt av en 50 + kärring ute på en makttripp. Jag stod i kön och skulle betala och från ingenstans dyker denna tjocka kvinna upp och ställer sig före mig i kön. Hon bara liksom glider in. Det var inte så att hon inte såg mig eller inte förstod att jag stod i kö, nej hon tyckte bara att det var hennes rätt att gå före. För att hon var äldre och viktigare. Och jag protesterade inte. Hon såg så jävla butter ut så jag vågade inte säga ett ord med rädsla av att hon skulle slå mig i ansiktet med sin skinnryggsäck.
Hon var givetvis klädd i rosa foppa-tofflor, mjukisbyxor, reklam t-shirt. ryggsäck och någon form av träningsjacka. Tjock var hon också. Och hade håret färgat i två färger i sann kärring anda. Bara en titt på henne och jag insåg ju på en gång att det var en maktgalen kärring med hat mot kvinnor i 20 års åldern vi hade att göra med. Givetvis glömde hon även att dra sitt klubbkort och tvingade den stackars expediten att göra om hela köpet och givetvis flög det ut tonvis av gula post-it lappar ur hennes väska när hon skulle plocka fram plånboken (vad är upp med kärringar och post-it lappar?).
Jag förstår att det är jävligt jobbigt att bli äldre och ful. Jag förstår att det är jobbigt att se yngre kvinnor leva det liv som dom vill leva. Men vad hände med att UNNA andra människor saker, va?
Måste måste måste
Jag känner en viss irritation i mitt bröst. Irritationen skaver i mig. Jag känner mig less. Jag känner mig besviken. Jag känner att jag börjar bli less på egoistiska beteenden. Det gör jag verkligen. Främst på människor som inte frågar tillbaka när man frågar hur det är eller hur de har haft det, utan bara pratar om sig själva. Det känner jag mig mest less på. Eller när folk inte gör för andra vad dom vill att andra ska göra för dom. Det är jag också less på.
Less och måste en massa liksom. Vilken lördag.
Hyckleri
Undra om det är så här Linda Rosing känner sig varje gång hon hävdar att hon är en bra förebild till sin dotter? En god mor? Känner hon att hon kanske hycklar lite? Kanske inte lever som hon lär?
Vegetarian?
Anywho, hittade en massa roliga bilder från sista säsongen på en skiva hemma hos mamma. Förresten, Marina? Var är du liksom? Börjar bli ett tag nu.

Ålidhem ordspråk: Hemma är var ditt hjärta är!
Filurar över livet och vad Sara egentligen har sysslat med medan jag varit borts. Tycker det luktar lite hockeyomklädningsrum inne i lägenheten. Står även döda blommor på bordet. Jag tror hon har haft bättre saker för sig än hushållerliga sysslor.
Saknar någon.
Hemåt det bär!!!
Trevligt att träffa alla jag hann träffa. Kära återseenden i många fall. Kanske lite bitterljuva i andra. Men bitterljuva ska inte underskattas. För en känsloknarkare är ju bitterljuvet en ganska fantastisk känsla.
Kommer sakna mamma, pappa och Charlie. Dom är underbara. Fantastiska. Och jävligt speciella. På ett underbart vis.
Facebook för nybörjare
- De flesta har legat med 8-10 % av sina Facebook vänner
- De flesta har hånglat med drygt 15-20 % av sina Facebook vänner
- Över 150 vänner tyder på en wannabe Facebook player
- Över 200 vänner betyder att personen är en Facebook player eller liksom en player rent generellt
Om du inte tror mig så gör ett test och se hur många procent av dina Facebook vänner du har legat med. Be gärna dina vänner göra samma sak. Jag tror stenhårt på dessa små "teorier" som jag har utvecklat kring "fenomenet" Facebook. Jag tror att det kommer skrivas avhandlingar utifrån dessa "teorier". Jag är verkligen något på spåret här. Jag känner det. Osar typ Nobel pris om detta, Eller hur?
Hellre en dålig sked än ingen sked alls.
Det är lustigt det där. Under större delen av månaden spelar jag stenhård och hävdar att jag inte behöver närhet. Ge mig lite ligg så klara jag mig liksom. Att jag inte bryr mig om det där känslomässiga dravlet. Att sånt är för töntar. Det är såååååå jobbigt att folk tar i mig. Men under en vecka varje månad så vill jag bara att någon kramar mig. Liksom bara håller lite i mig. Säger att jag är fin trots att jag är menssvälld, osminkad, klädd i tasiga mjukisar och innehar en ovilja att duscha bara för att latheten har tagit överhanden. Då vill jag ha en sån där snäll kille som är öm och fin. Det vill jag ha. Men bara den veckan. Resten av tiden jagar jag efter kräk med seriösa känslomässiga problem och svårigheter att binda sig.
Vill nån skeda? Kanske hångla lite också?
Konstaterande
Vi konstaterar att utgång en onsdag i Boden kanske inte lockar fram ens bästa sidor.
Något ganska tänkvärt.
Samtidigt så får jag lite ont i magen. Stackars denna 14-åriga brud som har en mamma med jeansstorlek 24, sillisar som börjar likna Lolo Ferraris storleksmässigt, som petar pannan full med botox var tredje månad, som tatuerar sina ögonbryn och läppar, som fyller läpparna fulla med det ämnet som är hetast hos plastikkirurgen för tillfället, som är helt beroende att vika ut sitt känsloliv i kvällspressen, som har haft sex i tv och som tvångsmässigt tränar 2-3 timmar per dag. Hur ska denna lilla tjej någonsin bli nöjd med sig själv? Hur ska hon liksom tro att hon någonsin är ganska bra som hon är?
Herregud, jag var nog osäker i den åldern och då har jag ändå världens mest självsäkra mamma som har sagt att jag kan göra vad jag vill, när jag vill och att jag är så jävla bra precis som jag är. Hur osäker kommer då inte Linda Rosings dotter bli? Med en massa som beter sig som en osäker 14-åring med vissa labila tendenser?
Natacha Peyre kanske inte var helt ute och cyklade när hon föreslog körkort för föräldrar? Undra om hon hade en annan "glamour modell" i åtanke?

Jag vet inte asså. www.hanky.se/lindarosing
"Mitt liv som överbegåvad"
Men sen sitter jag och skäms för att svenskarna inte fattar det geniala i denna människans humor. Jag skäms för alla blåsta människor där ute. Det gör jag sannerligen. Sluta upp med att vara blåsta och obrydda av fritt val. Ni som är frivilligt blåsta (ack det är alldeles för många) kan ju iaf ändra på ers patetiska beteende tillskillnad från dom som har lågt IQ på riktigt.
http://www.1000apor.se/blogs/stureplansvackraste
Det hör väl till vanligt folkvett att om du nu ska spruta skumpa på krogen till ett värde av 10 000 spänn så går du genast till banken nästföljande dag och tar ut samma summa som du sedan skänker till valfri organisation? Det hör väl till folkvettet att göra så? Och du inte tycker att det hör till folkvettet att göra så tycker jag att du på studs springer till närmaste doktor och förklarar att du antagligen har ett IQ under det normala och på studs behöver hjälp att klara av dina dagliga sysslor.

Fucking hassel
Hittade en t-shirt på Kupan igår med David Hasselhoff på och den klassiska texten: Don't hassel the Hoff! Det vore en grov underdrift att endast säga att jag är helnöjd.
Hittills har jag använt 6 outfits på tre dagar. Jag ser det som en grym bedrift. Måste ju liksom använda alla kläder jag har tagit med mig och då gäller det att byta ofta.
Ett steg i rätt riktning.
Jag är snart tillbaka. Snart ska jag börja hata på allvar igen. Snart är jag tillbaka där jag en gång slutade. Denna gång hoppas jag att driften att starta revolution och stå på runinernas brant kommer vara större än någonsin. Jag vill liksom vakna på morgonen och tänka: REVOLUTION! Jag vill liksom vakna på morgonen och tänka: Vad ska jag hata på idag då?
Denna gång ska jag hata ordentligt.
NILS!!!
Ja, jag längtar hem.
Mest efter Sara och Nils. My fucking heart and soul. Det är ju bara hälften så roligt utan er.
(Kan tyckas vridet att jag kommunicerar med vänner via min blogg, men det är så det går till nuförtiden)
Leopard
Pappa tyckte det var mycket icke politiskt korrekt av mig att köpa ett linna i leopardmönster då jag är vegetarian?! Jag föstod inte alls han resonemang då jag med all säkerhet kan säga att ingen leopard kom till skada under tillverkningen av syntetlinnet jag köpte.
Störigt
Som hämnd för att mamma inte tillhandahöll produkter för att hindra mitt ansikte från att se ut som en Tjernobyl attack använde jag alla hennes dyra produkter från Lancome, Estée Lauder m.m. Använde t.o.m. dom produkterna som jag inte förstod syftet med (stod ju bara en massa jidder på franska). Det blev en hel del produkter. Jag tror jag är uppe i fem krämer. Hoppas det hjälper mot mitt pizza-face.
Jag sitter här och är irriterad över min handling och över bristen på produkter som hade kunnat förhindra tillståndet av pizza-face. Jag borde liksom lära mig att tänka innan jag handlar. Jag tror iofs att min irritaton kan bero på att jag endast har rökt en halv cigg idag. Mer hann jag liksom inte,
Klassiskt: HAHA!
Hahahahahahahahahahhahahahahahahahahahaha
hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahah
ahahahhahahahahahahahhahahahahhahahahahah
ahahahahhahahahahahahahhahahahahaahahahah
ahhahahahahahahhahahahahahahahahahahahahha
hahahahahahhahahahahahhahahhahahahahhahaha
hahahhahahahahahhahahahhahahahahaahahahaha.
Skämtar hon eller?
Mitt liv vs. kvinnornas i Zimbabwe
Istället tänkte jag en stund på kvinnorna i Zimbabwe. Där är arbetslösheten 80 %, inflationen är uppe i 160 000 % (!), landet styrs av en psykiskt sjuk diktator och den beräknade livlängden för kvinnor ligger på 34 år. Där kostar en limpa 7 miljoner och ca 20 miljoner på svarta marknaden. Mat används som utpressning. Alla svälter. Barnen dör. Mammorna försöker fixa mat men det finns ingen mat. Finns ingenting. Mugabe trycker mer pengar och inflationen stiger mer. Över 30 % av befolkningen har flytt landet. Var tredje invånare har aids.
Fyllda paprikor fyllda med paprika är då inte mycket att orda om. Betalade lätt under 100 spänn för rätten. I Zimbabwe kostar ju en limpa liksom 70 000 gånger mer. Jag har det så jävla bra!
Ångest eller tristess kanske?
Idag drog jag och lillebror till Luleå. Hann knappt med någon shopping eftersom brosan direkt började gnälla över att han var förkyld och bajsnödig. Han rycka med mig en t-shirt och en blommig blus i farten iaf. Middag ute med päronen. Drack ett glas vin och känner mig nu lite lullig. Innehar tankar på att jag borde höra av mig till någon och säga att jag är i Boden. Liksom bara för att göra det. Känns ju hyfsat patetiskt att gömma sig i Trångfors. Nåväl, imorgon tänker jag dra med pappa på lite second hand shopping om han kan slita sig från all fotboll.
A life in luxery
Jag beundrar henne för det. Och jag uppskattar det. Jag är så sjukligt bortskämd som hade en mamma som städade, tvättade, lagade mat, diskade och plockade medan jag passade på att vara en otacksam och jävlig tonåring. Jag tänker på det ibland, hur mycket jag skäms över mitt ungdomerliga beteende och hur otacksam jag var. Dock blir jag precis lika lat och uppassad så fort jag sätter foten innanför dörren i mitt föräldrahem. Vilket liksom får mig att inse att jag fortfarande är bortskämd. En 24-årig snorunge. Nuförtiden har jag dock vettet att uppskatta det hela. Det är ju iaf ett steg i rätt riktning.
Hårig eller icke hårig?
Anywho, igår gick jag loss med med en epilator på ställen på min kropp som jag aldrig har brytt mig om att ta bort behåring med epilator på tidigare. Det var lår, det var baksida lår, det var bikinilinje, det var lite mutta, det var lite mage osv. Sen gick jag loss på ögonbryna med en pincett. Jag är nu totalt hårlös. Med undantag för mina armar som fortfarande är jävligt håriga. Men håret där får vara. Det är liksom för långt för att rycka. Med god vilja skulle jag nog kunna fläta håret på armarna. Skulle givetvis krävas en viss precision, men jag vet att det skulle kunna gå om jag vill. Känner att detta hår kommer störa mig extra mycket nu när jag är så hårlös på alla andra ställen.
Dock älskar jag mitt hårlösa jag. Jag är sjuk het nu!
Människor som tar sig fysiska friheter
Kvar står jag och funderar varför jag inte sa åt honom att sluta klämma på mig? Jag bara stod där och accepterade att denna äldre herre med klarhet faktiskt inkräktade på min privata sfär. Han bara tog sig friheten att inkludera mig i sina krampanfall. Jag kände mig lite utnyttjade. Tanken på våldtäkts dusch slog mig ganska snabbt. Smutsig.
Jag tycker inte om när okända människor tar i mig. I sådana lägen har jag väldigt svårt för nära kroppskontakt. Jag är inte en väldigt intim människa. Jag tycker inte om när människor tar för mycket i mig. Petar och grejar. Jag är liksom inte vidare fysisk. Inte ens om jag har en partner. Jag har en ex-sambo som kan varifiera min svårighet att "gosa". Visst behöver jag närhet som vilken levande människa som helst. Men jag behöver definitivt inte få det av okända människor på en fotbollsmatch.
I sann brud anda
Jag försöker packa. Och eftersom jag tog den stora resväskan ser jag det som min brudiga plikt att fylla den. Jag har ingen aning om hur länge jag ska vara borta, men knappast mer än ett par dagar. Ändå har jag fyllt en resväska modell jättestor. Säkerligen en 15-20 möjliga outfits som om jag vore en kunglighet på stadsbesök. Jag kan verkligen inte packa lite. Jag är alldeles för fäst vid mina kläder. Måste ju liksom finnas valmöjligheter. Och nu är det ju helt plötsligt kallt ute också, då måste jag ju packa både varma och svala kläder. För vädret kan ju antingen bli kallt eller varmt. Förjävla jobbigt detta. Och då har jag liksom inte ens börjat packa skor än.
Nedpackat hittills:
- 2 par shorts
- 3 kjolar
- 2 par jeans
- Ett par byxor
- 9 t-shirts
- 4 linnen
- 2 bodys
- 10 par trosor
- 5 par strumpor
- 4 bh:ar
- 3 tröjor
- 2 jackor
- Mjukisbyxor
- En bikini
Det är ju inte riktigt friskt. Ack denna separations ångest. Jag måste sluta vara så fäst vid prylar jag äger. Jag är så jävla brudig. Om jag använder hälften får jag vara lycklig. Mamma kommer även bli sur för nu kommer hon ändå inte få plats med sånt som hon vill skicka med. Jag borde egentligen se över packningen men nu orkar jag inte me't.
All alone?
Visst fan känner jag mig lite övergiven så här en lördags kväll och det enda jag vill är ju bara att någon ska uppmärksamma min existens även fast jag inte är ute i nattlivet och ställer till ett jävla hallå och spyr i en buske.
Jag borde verkligen duscha.
Mitt ständigt dåliga samvete och bristande samhällsansvar
Jag är lite sugen på att åka in till stan och shoppa lite, men jag har inte bestämt mig om jag är frisk. Antagligen är jag inte det, men jag har druckit tre glas blåbärssoppa och tänker hävda att det har gjort mig hyfsat frisk.
Jag måste nog gå och väcka Sara nu. Vi hinner liksom bara umgås 4 timmar till innan hon åker och jobbar. Sen hinner jag inte se henne innan jag drar till B-town tidigt imorgon. Hur ska detta gå? Kommer vi liksom ringa varandra och gråta av saknad på nätterna? Antagligen.
Murphys lag
Ibland blir jag fruktansvärt less på att kämpa med näbbar och klor för allt jag vill ha, men å andra sidan tror jag att det ger mig lite karaktär. Jag hanterar motgångar bättre än andra eftersom jag är så jävla van vid att det som kan gå fel kommer att gå fel.
Min otur verkar dock ha smittat av sig på Sara också.
Gråta.
Insåg precis att vad jag tänker göra är att gråta. Jag tänker gå och lägga mig i sängen i fosterställning och gråta som ett barn. Inte bara för min sjukdom utanför allt annat som jag borde gråta över. Liksom ta en riktig utrensning i systemet. Jag är sjukt sugen på att gråta så mycket så att det bara blir en blöt pöl av mig. Så att ögonen knappt går att öppna imorgon. Så att jag tillslut skriker: WHYYYYYYYYY GOD?????. Jag vet inte om det kommer funka för så pass gråtmild känner jag mig inte riktigt. Men det hade varit skönt. Att liksom få ut allt ur systemet. Lite som en tarmsköljning.
Jag har även hunnit skicka sms till min mamma denna tid på dygnet och beklaga mig för mitt tillstånd. Mamma säger att så är det ibland och att jag ska dricka lite kallt te. Hon är klok min mamma. Inte alltid vidare sympatisk. Men fruktansvärt klok och snäll. Hon är så bra på många vis.
Nu är jag sur.
Jag är så jävla sur på min fysiska hälsa just nu. Så jävla arg på att min kropp har åkt på nån skit. Jag brukar sällan bli sjuk och när jag väl är sjuk så kan jag ignorera det för det mesta med hjälp av piller. Men det är liksom jävligt svårt att ignorera en risig mage.
Nåväl, nu tänker jag gå och preppa med några isländska piller och inbilla mig om att dom även hjälper mot min mage. I tanken har jag ett fett dansgolv med sjukligt bra musik. Tillsammans med synen av en mängd vackra människor som alla klappar i takt. Jag ÄR bitter.
(I övrigt sitter jag fortfarande i mina latex-tights och vägrar acceptera att jag inte ska någonstans ikväll)
Som en jävla tönt!
Problemet är att ikväll är det tänkt att jag ska fira att terminen är över och jag sitter bara och känner mig trött och sliten. Som en jävla tönt känner jag mig. Försöker kicka igång mig själv men det funkar inget vidare. Står för fasiken en välkyld skumpa-flarra i kylen som väntar på att avnjutas och jag sitter bara här och känner mig töntig.
Nu ska jag röka en cigg och pallar jag det hela utan att få kramp i magen så tänker jag anse mig själv botad.
Hörde jag: SOMMARLOV!?
Nu ligger jag i soffan och har ont i magen. Så ont att jag fick ställa in tentafirandet och istället skicka iväg Nils till affären för att kirra käk och chirre. Känner mig som en gammal nucka eller liknande. Försöker ladde ner några filmer men insåg snabbt att jag har så jävla dålig koll på filmer just nu eftersom det mest bara nöts serier.
Det är över nu. Two down, only one to go!!!!!!
Dead inside
För första gången i mitt liv har jag känt en vilja att gå och lägga mig innan kl. 23.00. Jag måste verkligen vara mega trött. Så fort tentan är över ska jag sova sova sova så att jag återigen kan förmedla politiskt korrekta åsikter och hata på alla som förtjänar det. Liksom sprida lite tyck och tänk över massorna så att massorna slutar vara obildade, okunniga och obrydda. Upp till kamp nu hörrni! Rädda en val, återvinn lite papper, skänk lite pengar till valfri organisation, sluta ät kött!!! GÖR NÅT!
FRÅGA!
Kan man få cancer av att ha datorn i knät för länge? Liksom har datorn samma galna strålning som en mobiltelefon? Jag har nämligen suttit med datorn i knät väldigt länge nu och jag känner en grym kramp i låren. Är det liksom leukumin som har letat sig in i mina bones? Vet någon svaret på detta? Eller måste jag googla skiten?
Johan berättade för övrigt idag att hans moster hade tagit emot en patient på akuten som somnat med datorn i knät och datorn hade sedan hamnat väldigt nära hans "juveler" och detta ledde till att han hade fått brännskador på "juvelerna" när han vaknade upp. Kan detta stämma liksom? Bör han inte ha vaknat innan brännskadan uppstod? Det måste ju liksom ha bränts en del? Eller var han jävligt full kanske?
Nu pratar vi om detta en stund.
Bland det värsta jag vet är när folk inte svara på sms. Det värsta jag vet är när snubbar jag är kär i /vill ligga med inte svarar på mina sms. Hellre ett otrevligt svar än inget svar alls. Inget svar alls betyder ju att man kan fortsätta inbilla sig att personen fortfarande vill svara men är förhindrad av batteritorsk, dålig täckning, sjukdom eller ond bråd död. Antaglien beror inte det uteblivna svaret på något av de ovanstående alternativen, men det är vad vi brudar inbillar oss om killarna inte svarar. Vilket resulterar i att vi fortsätter höra av oss.
Under gårdagen diskuterade jag och Sara detta då en snubbe hon har "dejtat" lite helt plötsligt har slutat svara på sms när han tidigare var sms-mästaren och kunde knopa ihop ett trixigt sms på en halv sekund. Han svara kanske lite sporadiskt. Om det nu är så att han inte vill nåt mer kan han väl bara skriva ett: Tack men nej tack! Det är ju bättre än att gå omkring och fundera. För fundera gör vi ju. Vi är ju trots allt brudar (även om vi är mindre brudiga än de flesta andra brudar). Det ska ju vara klart och tydligt.
I förra veckan skickade jag ett sms till en kk där jag skrev: Ska vi ta en snabbis? Inget komplicerat liksom. Dock fick jag inget svar. Och denna kk har ALLTID sin telefon i fickan. Om han inte ville just då kunde han ju liksom bara skriva: Nej! eller Jag spelar tv-spel med boysen. Då vet man ju liksom det. Men istället möts jag av tystnad.
Sms-tystnaden stör mig som ingenting anna. Fasiken, jag svara alltid på sms. Om jag inte gör det är det för att jag har läst det och inte haft tid att svara och då glömt bort det eller så svarar jag inte därför att det bara är Sara som skriver nåt om att hon sitter bredvid en illaluktande tjockis på bussen. Men i 98 % av fallen så svarar jag. Det tyder ju på hyfs. Jag tänker jämföra sms-tystnaden med att inte svara på direkt tilltal. Båda är lika jävla ohyfsade. SVARA FÖR FAN PÅ SMS MÄNNISKOR!!! Vill ni inte prata med personen så säg det då istället.
Bra dag bra dag bra dag
På fredag är det fira som gäller med skumpa, sol och fylla. Ett firande helt i min smak.

Världens bästa Sara!

Vid senare tillfälle ska vi ta en ny diskussion om det där med att folk INTE svarar på sms. Ja, diskussionen är gammal men jag känner att budskapet inte har gått fram. Vi ska prata om det hela.
Birthdaygirl
Men det bestod även av en massa massa kärlek, otroliga stunder på dansgolvet, härliga filmkvällar, skratt med vänner, fina stunder med min familj och en massa bus.
Detta år ska bli så mycket bättre. Jag ska kämpa ännu hårdare för fler fantastiska stunder. Jag ska spendera mer tid med att göra det som gör mig lycklig. Jag ska se framåt och försöka skapa mål. Jag ska sluta såra den jag älskar mest. Jag ska bli bättre. Jag ska vara så mycket bättre.
Dagen i sin helhel har varit helt okej. Spenderade större delen av dagen på skolan med en massa statistik. Sen middag ute på en filt. Sen tårta med Sara och Emma. Sedan en nap i soffan. Nu film, men egentligen borde jag läsa lite om lagermodeller, beställningspunkter, säkerhetslager och annan skit.
Tack för alla jätte fina sms, samtal och meddelanden.
Ps. Sara är världens bästa sambo.
Dagens sista
Det blir även den sista låten som 23 åring. Mitt 23:e år var ingen höjdare. Däremot tror jag stenhårt på det 24:e. Det 22:a året var dock jävligt nice. Kanske finns det en varannan regel eller nåt?
Jag vill också komma undan med nakenhet!
Såg Boden spela 1-1 mot Umeå idag. Jag hejade på Boden. Jag var trogen min hemort. Mycket konstigt egentligen. Jag hatar Boden. Boden borde dock ha vunnit. Jag kan t.o.m. sträcka mig till att säga att dom FÖRTJÄNADE att vinna. Jag tror jag åker till Boden om några dagar. Mamma ringer en gång om dagen och säger att det är dags att jag kommer och hälsar på. Vidare saknar jag familjen lite.
Jag var trasig.
Deprimerad är du när du inte kan ta dig upp ur sängen, när du inte sover men ändå inte är vaken, när du gråter och inte kan sluta, när du inte längre kan ta hand om dig själv, när minsta uppgift känns som att bestiga Mount Everest, liksom när du tror att livet själv kommer ta död på dig. Det är att vara deprimerad. När du tror att det inte finns en lösning, när det känns som om allt världens elände ligger på dina axlar, när oron och ångesten tar över ditt dagliga liv, när du har så ont i kroppen att du inte kan andas, när du äntligen lyckas somna så vaknar du mitt i natten och tror att du håller på att kvävas. Det är att vara deprimerad.
Människor måste liksom sluta tro att det är så jävla synd om dom. Visst kan jag vara där många gånger, men jag gör alltid mitt bästa för att rycka mig själv i kragen. Och jag har ändå befunnit mig på en mycket svart plats under delar av mitt liv. Men jag kämpar vidare. Och jag försöker att inte klaga allt för mycket. Svaghet är en egenskap jag inte diggar hos andra människor. Kanske främst därför att detta är en egenskap som jag själv besitter. Jag tycker inte om när människor gräver ner sig själva. Kanske därför att jag själv har gjort det. Man måste liksom kämpa vidare. Man måste liksom ta sig i kragen. Livet suger ibland åsnekuk, men dom bra delarna i livet är ju ändå fantastiska.
Detta är vad man brukar kalla en "hint"!

La Familia
Idag kommer min kära lillebror hit. Finns ingen i hela världen som jag kan bråka så otroligt mycket med men förlåt 10 sekunder senare. Finns ingen som jag är så svag för i hela världen som för honom. Han kan få mig att göra vad som helst. Men vi har alltid roligt tillsammans och kan faktiskt prata om allt. Men inte på ett äckligt och obehagligt vis. Han är bra på sitt sätt och även rent förjävlig ibland på sitt egna lilla sätt. Nåväl, han är fantastisk trots brister som ibland får mig att vilja döda honom. Han anser även att vi borde gå och se när Umeå möter BBK imorgon, men jag har hört att dom är totalt värdelösa i år?!

Patetisk. Tragisk.
I sann Hanna-anda så beter jag mig som en gris mot honom. Ibland ligger jag med hans bästa vän för att det ska svida till lite extra. För att jag vill ha en reaktion. För att han ska bry sig. Ändra sig. Fatta att jag är skitbra (?). Fast allt detta bråkande och all elakhet driver bara bort honom mer. Men jag kan liksom inte sluta. Det går liksom inte bara att ge upp. Ibland tror jag att det är min vinnarskalle som får mig att fortsätta försöka och utsätta mig för denna förnedring. Att jag liksom måste vinna tillslut.
Men allt får mig bara att känna mig som skit. För att jag blir elak. För att någon är elak emot mig. Skit. Så känner jag mig. Hemsk. Så känner jag mig. Lite smutsig också kanske.
Idag gjorde jag bort mig igen. Är vi färdiga med varndra snart?